Första stegen som brandman.

Våren 1973 introducerades jag inför sommarens semestervikariat genom att genomgå ett antal övningar, kvällstid på brandstationen i Alingsås, som då låg bakom rådhuset vid stora torget. Övningarna handlade bl.a om att lägga ut och koppla slangar, köra pumpar, klättra i stegar samt enklare grunder i rökdykning. Utrustningen jag fick ut var för mitt personliga skydd och bestod av overall, hjälm, stövlar, livlina och handskar. Jag kände på mig att det uppdrag jag gick in i var meningsfullt och spännande.

I min introduktion ingick också en vecka på operationsavdelningen på Alingsås lasarett där jag fick lära mig hålla fria luftvägar på medvetslösa personer och studera viktiga tecken på livshotande tillstånd. Ett besök på förlossningen och på obduktion ingick också i förberedelserna för yrket som förutom att släcka bränder även innehöll att "åka ambulans". Första tiden fick man dock nöja sig med att åka med som tredjeman på enklare transporter, för att senare börja framföra fordonet på ett säkert sätt (körning utan patient) och därefter, när man bedömdes mogen för uppdraget, fullt ut köra på utryckning och vårda patienter. Första sommaren var det heller inte aktuellt att framföra de tyngre brandbilarna eftersom jag bara hade B-körkort och saknade erfarenhet av tunga fordon.

Jag var - om jag får säga det själv - rätt vältränad efter att ha tränat gymnastik och spelat volleyboll under flera år. Jag var dessutom en van simmare och inte rädd för att dyka från höga höjder, så jag kände mig väl förberedd för vad som komma skulle men hade ingen aning om vad som väntade, och tur var väl det. Visst förstod jag att det kunde bli tufft men som 21 åring och oerfaren på området olyckor och elände gick jag in i jobbet med hull och hår och tänkte att "detta kommer bli kul".

Jag kom ganska omgående att sättas på prov i det nya yrket och känna på de fysiska och även psykiska påfrestningar som yrket innebär, då jag efter endast en veckas tjänstgöring som brandman, vid en simövning i sjön Gerdsken fick användning av min vattenvana då jag jag lyckades hämta upp en drunknad person från ca 3 m djup och påbörja hjärt- lungräddning genom inblåsningar direkt i vattnet. Personen som var i medelåldern hade legat i vattnet några minuter och svävade under några dagar mellan liv och död. Hans liv gick dock inte att rädda och sorgen var påtaglig hos alla närvarande, vilket jag förstod först senare då jag fick reda på att det var en av våra egna arbetskamrater som omkommit. En kollega som jag inte tidigare träffat och inte visste något om. Det var svårt att somna den kvällen och på den tiden var det inte vanligt med debriefing utan var och en sörjde i sin ensamhet. Dagen därpå hölls en minnesstund med en tyst minut på gården bakom brandstationen. Brandmannen lämnade hustru och två barn efter sig varav ett barn bara var ett par månader gammalt. Funderingarna kom och gick.....vad hände......kunde jag gjort något mer? på ett annat sätt? Jag insåg att jag måste vara väl förberedd i det här jobbet. När man väl står där och olyckan har hänt så måste man kuna handla rent reflexmässigt utifrån vad man lärt sig och övat in.

Det var så här det började.

Min skolgång började med nioårig grundskola följt av tvåårig Fackskola (social/språklig gren 1968-1970) samt därefter fyra år på tekniskt gymnasium (bygg- och anläggningsteknisk gren 1971-1974). Efter Fackskolan var jag tveksam på vad jag egentligen ville arbeta med i framtiden och därför så gjorde jag ett arbetsår (1970-1971) innan jag sedan startade om på tekniskt gymnasium. Jag arbetade på Skånska Cementgjuteriets (Skanskas) byggarbetsplats i Uddared, Floda. Mina arbetsuppgifter bestod av utsättning av husgrunder, lantmäteriuppgifter och rena grovarbetaruppgifter. Jag trivdes bra och kände att jag ville utbilda mig för ett yrke i denna bransch och sökte därför till tekniskt gymnasium. Inte visste jag då att denna utbildning la grunden för det som senare blev min yrkesinriktning inom räddningstjänsten, för utan den hade jag aldrig kommit in på Brandingenjörsutbildningen 13 år senare. Efter gymnasiet gjorde jag lumpen på T2 (Kungliga Göta Trängregemente) i Skövde som sjukvårdare, inte för att jag ville utan därför att det var något de flesta killar gjorde på den tiden. Det ansågs som fostrande och jag hade ett bra år i Skövde där jag lärde känna många trevliga killar bl.a Stefan Sundell som jag träffat tidigare i olika sammanhang.

Under min gymnasietid fick jag våren 1973 en förfrågan om att arbeta på brandkåren i Alingsås som semestervikarie. Det var min vän Bosse Ekdahl som ringde och frågade mig och det var ingen tvekan från min sida att tacka ja till ett spännande sommarjobb där man arbetade ett dygn och var ledig i tre dygn. Detta vikariat skulle komma att bli starten på en 42-årig yrkeskarriär inom brandkåren eller räddningstjänsten som det kom att kallas 1986.