Första stegen som brandman.

Våren 1973 introducerades jag inför sommarens semestervikariat genom att genomgå ett antal övningar, kvällstid på brandstationen i Alingsås, som då låg bakom rådhuset vid stora torget. Övningarna handlade bl.a om att lägga ut och koppla slangar, köra pumpar, klättra i stegar samt enklare grunder i rökdykning. Utrustningen jag fick ut var för mitt personliga skydd och bestod av overall, hjälm, stövlar, livlina och handskar. Jag kände på mig att det uppdrag jag gick in i var meningsfullt och spännande.

I min introduktion ingick också en vecka på operationsavdelningen på Alingsås lasarett där jag fick lära mig hålla fria luftvägar på medvetslösa personer och studera viktiga tecken på livshotande tillstånd. Ett besök på förlossningen och på obduktion ingick också i förberedelserna för yrket som förutom att släcka bränder även innehöll att "åka ambulans". Första tiden fick man dock nöja sig med att åka med som tredjeman på enklare transporter, för att senare börja framföra fordonet på ett säkert sätt (körning utan patient) och därefter, när man bedömdes mogen för uppdraget, fullt ut köra på utryckning och vårda patienter. Första sommaren var det heller inte aktuellt att framföra de tyngre brandbilarna eftersom jag bara hade B-körkort och saknade erfarenhet av tunga fordon.

Jag var - om jag får säga det själv - rätt vältränad efter att ha tränat gymnastik och spelat volleyboll under flera år. Jag var dessutom en van simmare och inte rädd för att dyka från höga höjder, så jag kände mig väl förberedd för vad som komma skulle men hade ingen aning om vad som väntade, och tur var väl det. Visst förstod jag att det kunde bli tufft men som 21 åring och oerfaren på området olyckor och elände gick jag in i jobbet med hull och hår och tänkte att "detta kommer bli kul".

Jag kom ganska omgående att sättas på prov i det nya yrket och känna på de fysiska och även psykiska påfrestningar som yrket innebär, då jag efter endast en veckas tjänstgöring som brandman, vid en simövning i sjön Gerdsken fick användning av min vattenvana då jag jag lyckades hämta upp en drunknad person från ca 3 m djup och påbörja hjärt- lungräddning genom inblåsningar direkt i vattnet. Personen som var i medelåldern hade legat i vattnet några minuter och svävade under några dagar mellan liv och död. Hans liv gick dock inte att rädda och sorgen var påtaglig hos alla närvarande, vilket jag förstod först senare då jag fick reda på att det var en av våra egna arbetskamrater som omkommit. En kollega som jag inte tidigare träffat och inte visste något om. Det var svårt att somna den kvällen och på den tiden var det inte vanligt med debriefing utan var och en sörjde i sin ensamhet. Dagen därpå hölls en minnesstund med en tyst minut på gården bakom brandstationen. Brandmannen lämnade hustru och två barn efter sig varav ett barn bara var ett par månader gammalt. Funderingarna kom och gick.....vad hände......kunde jag gjort något mer? på ett annat sätt? Jag insåg att jag måste vara väl förberedd i det här jobbet. När man väl står där och olyckan har hänt så måste man kuna handla rent reflexmässigt utifrån vad man lärt sig och övat in.