torsdag 31 mars 2016

Tillbaka på Attholmen

Nu är jag hemma igen på Attholmen och försöker klara mig med största försiktighet genom medicinering och lättare vardagssysslor. Besök och telefonsamtal från goda vänner förgyller min dag och jag försöker genomföra mitt fysträningsprogram och mina andningsövningar enligt direktiven från läkare och sjukgymnast. Jag är helt beroende av smärtlindring för att kunna fungera och jag har bra sakkunnig hjälp av Eva och Hanna när det gäller den medicinska konsultationen. Sover än så länge hyfsat med hjälp av medicinerna. Det är lite skillnad på rehabiliteringsmiljön här på Attholmen jämfört med att ligga på sjukhus, men tack och lov att vi har våra sjukhus och en i de allra flesta fall professionella personal som arbetar där. Jag har i efterhand fått veta att jag blev opererad av den läkare som anses vara nr 1 och det känns ju väldigt bra.

onsdag 30 mars 2016

Efter operationen

Strax efter kl: 12, efter 4 timmars operation, kördes jag från operationsavdelningen till uppvakningsenheten på thoraxkliniken och samtidigt ringde kirurgen, som gjort ett fantastiskt bra jobb, till min älskade hustru Eva och meddelade att operationen gått bra och att Eva kunde ringa mig efter ytterligare någon timme.

Vid tretiden hade Eva och jag en första, mycket diffus kontakt via telefon och vi var båda väldigt nöjda med utgången. Nästa kontakt skedde vid femtiden då jag transporterats över till intensivvårdsavdelningen, där jag sedan låg kvar i ytterligare 22 tim och därefter flyttades jag till vårdavdelningen där jag stannade till påskafton. På påskafton kl 13.00 blev jag hämtad av en tidigare kollega, Peter Markusson, som tjänstgjorde på sjuktransportbilen denna dag. Peter körde mig till Alingsås lasarett och avdelning 5, rum 19, plats 2. Precis som tidigare, granne med min rumskompis Ulf Nilsson som också anlänt från Sahlgrenska, efter en liknande operation.

På annandagen meddelade läkaren att jag kunde få komma hem på permission några timmar och om det fungerade bra så kunde jag även stanna hemma över natten. Jag tog chansen och det funkade bra. Dagen efter åkte jag tillbaka till sjukhuset för att genomgå ultraljudsundersökning och för att ta lite avslutande prover. Därefter blev jag utskriven och fick komma hem. På dagen en vecka efter operationen.

Allt har gått bra och jag är så oerhört tacksam för de insatser som gjorts och för det stöd jag upplevt från familj och vänner. Helt fantastiskt. En oerhört stor tacksamhet känner jag främst mot Eva och tjejerna som nog dragit det största lasset under min sjukdomstid och till Gud som hela tiden varit nära på ett påtagligt sätt.

Operationsdagen

Tisdagen den 22 mars väcktes jag kl 06.00 och fick duscha mig och återigen tvätta mig med Hibiskrub för att vara så ren som möjligt när jag senare skulle rullas in på thoraxoperation för by-pass-operation. Jag blev premedicinerad för att vara så avslappnad och lugn som möjligt vid själva sövningen.

Jag minns att jag kl: 07.30 transporterades i min säng ner till operation, som låg på våningen under vårdavdelningen, och rullades in på operationssalen kl: 07.45, där jag möttes av operations- och narkospersonal, klädda för ingrepp. Jag blev helt lugn av den professionella miljö och attityd jag mötte och jag såg att de höll en mask en bit ifrån min mun och en narkossköterska eller var det kanske en narkosläkare sa att "nu ska du få lite syrgas".

Sedan slocknade jag.....

måndag 21 mars 2016

Sahlgrenska

Den 21/3 vaknade jag som vanligt efter en hyfsad nattsömn. Rumskompisen hade för andra natten i rad förflyttats till dagrummet pga sitt oroliga beteende. Sköterskorna tyckte det var lättare att hålla koll på honom och två till och eftersom man är tre personal på 21 patienter så kan man mycket väl förstå deras resonemang. Jag fick ju dessutom fördel av detta genom att det blev lungt på rummet, åtminstone efter kl 01.00.

Efter frukost duschade och tvättade jag mig inför förflyttningen till Sahlgrenska. Jag fick nya elektroder och rena kläder. Kliniskt ren intog jag kl: 12.00 en mycket god lunch som bestod av ris och kryddad kött/korvgryta med grönsaker. Ambulanstransporten var beställd och hade uppdraget att transportera mig till Sahlgrenska till kl: 14.00. Halv två anlände den s.k lättambulansen och jag bjöds på en lugn och trevlig transport och anlände Sahlgrenska ca kl: 14.30.

Jag togs emot av vänliga sköterskor och blev inlagd på avd 12, som ligger ihop med avd 25 och som är eftervårdsavdelningar. I anslutning ligger även den avdelning man kommer till direkt efter operation och själva operation ligger våningen under.

Jag fick omgående besök av en "forskare" som frågade om jag kunde tänka mig att delta i en studie gällande stamcellsforskning. En liten muskelbit från hjärtat (som normalt skulle slängas) ville man ta tillvara för framtida studier och efter att ha pratat med kirurgen om detta bestämde jag mig för att skriva på.

Fick sedan träffa narkosläkaren som under operationen ansvarar för att jag sover tillräckligt djupt och att jag mår bra i övrigt och detta samtal kändes väldigt bra. På samma sätt upplevde jag samtalet med kirurgen strax efteråt. Han kollade in mina "gräshoppeben" och markerade med tusch de fina kärl som han ville använda för att försörja hjärtat.

Jag löste korsord och fick sedan en middag bestående av köttgryta och potatismos. Så där......

Senare i kväll ska jag duscha och återigen tvätta mig med Hibiskrub, vilket sedan ska upprepas i morgon bitti, innan operationen.

Allt är lungt här på 12:an och det verkar som att tidsplanen kommer att hålla.

lördag 19 mars 2016

I väntan på operation

Återigen börjar oron göra sig påmind, framför allt för att väntetiden fram till operation kan bli lång och för att jag numera vet om att jag har ett hjärta som inte är vad det borde vara. Under fredag f.m den 18/3 fick jag besked från ronderande läkare att jag kan komma att få en operationstid nästa vecka men att ingenting kunde lovas. Det var en positiv nyhet som gladde mig. I mitt bakhuvud fanns ju tanken på en väntetid på mellan en och två veckor i värsta fall, kanske mer. Så brukar de vara.

Fick flera besök under fredagen som gjorde min dag och jag kände starkt hur viktigt det är med vänner, riktiga vänner. Har du några goda vänner så vårda dom väl o tänk inte i första hand på att skaffa fler. Blev inte mindre glad när jag på e.m fick besök av läkaren som sa att jag hade en inplanerad operationstid på tisdag nästa vecka och att jag ska inställa mig på Sahlgrenska på måndagen den 21/3 kl: 14.00. Fyra dagar efter hemkomsten från Borås och på min dotter Saraś födelsedag. Yess !

Maten smakar bra denna helg och alla människor är så underbara. Gick ca 100 ggr fram och tillbaka på balkongen utanför matsalen (8 m lång) i solskenet till musiken från min spellista "gubbröra" som jag skapat till Sara så att hennes gubbar på träningspasset på arenan i Utby ska kunna känna igen sig.

Har fått lite information från sjukgymnasten om vikten av andningsträning efter operationen eftersom lungorna varit passiva i några timmar och ersatts av hjärt-lungmaskinen. Använde därför promenaden på balkongen till att samtidigt andningsträna och tyckte mig faktiskt känna att detta är bra.

Tillbaka till Alingsås.

Jag fick ligga kvar på HIA (Hjärtintensiven) i Borås under e.m och vid 4-tiden berättade läkaren att man vid konferensen med den samlade expertisen i Borås och Sahgrenska kommit fram till att man förordade att göra en By-pass-operation och denna skulle utföras på Sahlgrenska så snart som möjligt. Alternativet var att göra flera ingrepp i form av balongsprängningar eftersom det var så pass omfattande förträngningar. En By-pass-operation som är ett relativt stort ingrepp skulle vara ett mer effektivt sätt att hantera problemet speciellt utifrån att jag även har diabetes, typ2. I telefonsamtalet med Eva kände jag hur det brast för mig och känslorna gjorde att jag hade svårt att prata vidare med henne i telefonen. Jag tänkte på henne och "barnen" och såg värsta scenariot framför mig under korta stunder. Den starkaste och återkommande känslan var trots allt att jag var buren av min skapare och att detta kommer att gå bra. Lyssnade mycket på musik och till tonerna av bl.a Roland Utbult och Peter Hallström kunde jag känna mig glad och trygg även om min fiende nummer ett gjorde sina försök att bryta ner mig. Han lyckades inte och kommer aldrig att lyckas !

Ambulans var beställd till kl:17.00 och det blev en återresa i en s.k "lättvårdsambulans", en fullt akututrustad bil men med bemanning av endast en sjuksköterska. Eva mötte upp på avdelningen med ett kärleksfullt men bekymrat leende o det var trots allt gott att vara tillbaka.

Jag fick tillbaka mitt gamla rum men nu med fönsterplatsen eftersom min förra rumskamrat Ulf nu hade förflyttats till Sahlgrenska för operation. Kände mig hemma samtidigt som jag nu kände den unkna doften av vårdavdelning med en doft av rengöringsmedel och urin som blev mer påtaglig med min nya rumskompis som inte var så pigg. Jag vädrade och använde sprayen på toaletten för att få till en något fräschare doft i rummet, där jag förstod att jag kommer att tillbringa ytterligare ett antal dygn. Nu hade jag en del att fundera på och jag kände mig ganska nedstämd stundtals men med flera goda vänners tröst och förböner och den alltid frigörande musiken som man numera kan bära med sig i telefonen vart man går så har funderingarna mer och mer övergått i det hoppfulla och positiva. 

Inlagd på sjukhuset i Alingsås

Den 10 mars blev jag alltså inlagd på avdelning 5, hjärtintensiven på Alingsås lasarett, för fortsatt utredning av det förhöjda Troponinvärdet. För första gången i mitt 63-åriga liv var jag intagen för vård på sjukhus. Jag hade tidigare besökt akutmottagningen som patient endast vid ett tillfälle och det var när jag som 14-åring krockat med en bil när jag olovandes körde moped och "råkade snedda för mycket" i en korsning, Gråbovägen/Sjömansvägen i Alingsås. Jag hade kommit över nycklarna och passat på att provköra då inte mina föräldrar var hemma. Det blev en läxa för mig.

Denna gång handlade det om hjärtat och misstankar om att allt inte stod rätt till. Jag genom gick ultraljudsundersökning, lungröntgen och diverse olika provtagningar innan jag tisdagen den 15/3 skickades med ambulans till Borås lasarett för kranskärlsunderökning, ett led i den totala utredningen. Läkarna berättade vad som skulle ske och bad om min tillåtelse att göra nödvändiga "korrigeringar" om så skulle behövas, korrigeringar av ev igensättningar av kärlen i form av insättning av s.k stent eller kanske balongsprängning av kärl. Självklart gav jag mitt godkännande till detta. Vad hade jag för alternativ? Jag trodde ju inte heller att det kunde vara så besvärligt eftersom allt skedde genom att en tunn tråd fördes in i en artär i höger arm allt under min egen övervakning via en TV-monitor. Dessutom hade ultraljudsundersökningen visat på ett starkt hjärta med bra genomflöde och lungröntgen och EKG var också utan anmärkning. Hur svårt kan det va?

Jag låg i Borås över natten och kl : 08.30 fördes jag in på operationssalen för det omtalade ingreppet, nyduschad o fin. Kände mig helt frisk och såg fram emot att få komma hem, trots att vårdpersonalen är fantastisk och maten smakar bra. Jag kan verkligen inte klaga.

Läkaren som gjorde ingreppet sprutade kontrastvätska  samtidigt som han skickligt förde tråden via artären och vidare till hjärtat och in i kranskärlen. Han sa inte så mycket men det tyckte jag var o.k. Han måste ju få jobba ostörd. Efter ca 25 min var han var klar och tog av sig munskyddet under tiden som han vände sig mot mig. Han förklarade lungt o sansat hur läget såg ut och det visade sig vara flera kärl som var igensatta och att han behövde diskutera fallet med övriga kollegor och med expertisen på Sahlgrenska. De skulle ha en telefonkonferens kl 13.00 så läkaren meddelade att han återkommer under e.m med mer information. Det kändes ju "så där"......

torsdag 10 mars 2016

Symptom vid ansträngning

Under vintern 15/16 har jag känt en svag, svidande känsla under bröstbenet då jag varit ute och promenerat. Inget som jag bekymrat mig så mycket över men misstanken om begynnande kärlkramp har såklart funnits där i bakgrunden. Efter många år inom ambulanssjukvården så är det inte främmande för mig vad detta kan komma att betyda men samtidigt skjuter jag gärna detta i från mig eftersom jag alltid varit frisk och fortfarande tror att detta är ingen fara, det går över. Jag har skottat tung blötsnö vid flera tillfällen under denna vinter och varit i Italien och åkt skidor och under dessa aktiviteter har jag inte känt av någon smärta överhuvud taget.

Ett gott råd från en professionell bedömare (min svägerska Ingegerd) fick mig trots allt att ringa vårdcentralen i Sollebrunn och boka in en tid för undersökning. Jag fick en tid redan dagen efteråt, den 26/2 kl: 10.00.

Undersökningen gick bra och på EKG syntes inget konstigt. Blodprovet visade en något förhöjd halt av Troponin (0,16) ett värde som normalt skulle ligga under 0,06. Efter detta åkte jag hem och vid 5-tiden samma dag ringde AT-läkaren och sa att dom behöver ha ett referensvärde, taget inom 6 tim och eftersom de stänger kl: 16.30 så ville han att jag skulle åka n till akuten i Alingsås och ta detta blodprov. Vi (Eva o jag) åkte in o tillbringade kvällen, från 17.00-21.45, med diverse undersökningar och provtagningar, på akuten och fick sedan åka hem, i avvaktan på provsvaren. Enligt senare bedömningar var detta fel sätt att hantera ärendet och jag borde istället blivit inlagd för fortsatt utredning direkt den kvällen. När jag två veckor senare ringde akuten och frågade efter mina provsvar kom ett yrvaket besked från läkaren jag träffat tidigare att jag skulle komma in direkt till sjukhuset för att de ville lägga n mig omgående för utredning. Så blev det.

måndag 7 mars 2016

Första stegen som brandman.

Våren 1973 introducerades jag inför sommarens semestervikariat genom att genomgå ett antal övningar, kvällstid på brandstationen i Alingsås, som då låg bakom rådhuset vid stora torget. Övningarna handlade bl.a om att lägga ut och koppla slangar, köra pumpar, klättra i stegar samt enklare grunder i rökdykning. Utrustningen jag fick ut var för mitt personliga skydd och bestod av overall, hjälm, stövlar, livlina och handskar. Jag kände på mig att det uppdrag jag gick in i var meningsfullt och spännande.

I min introduktion ingick också en vecka på operationsavdelningen på Alingsås lasarett där jag fick lära mig hålla fria luftvägar på medvetslösa personer och studera viktiga tecken på livshotande tillstånd. Ett besök på förlossningen och på obduktion ingick också i förberedelserna för yrket som förutom att släcka bränder även innehöll att "åka ambulans". Första tiden fick man dock nöja sig med att åka med som tredjeman på enklare transporter, för att senare börja framföra fordonet på ett säkert sätt (körning utan patient) och därefter, när man bedömdes mogen för uppdraget, fullt ut köra på utryckning och vårda patienter. Första sommaren var det heller inte aktuellt att framföra de tyngre brandbilarna eftersom jag bara hade B-körkort och saknade erfarenhet av tunga fordon.

Jag var - om jag får säga det själv - rätt vältränad efter att ha tränat gymnastik och spelat volleyboll under flera år. Jag var dessutom en van simmare och inte rädd för att dyka från höga höjder, så jag kände mig väl förberedd för vad som komma skulle men hade ingen aning om vad som väntade, och tur var väl det. Visst förstod jag att det kunde bli tufft men som 21 åring och oerfaren på området olyckor och elände gick jag in i jobbet med hull och hår och tänkte att "detta kommer bli kul".

Jag kom ganska omgående att sättas på prov i det nya yrket och känna på de fysiska och även psykiska påfrestningar som yrket innebär, då jag efter endast en veckas tjänstgöring som brandman, vid en simövning i sjön Gerdsken fick användning av min vattenvana då jag jag lyckades hämta upp en drunknad person från ca 3 m djup och påbörja hjärt- lungräddning genom inblåsningar direkt i vattnet. Personen som var i medelåldern hade legat i vattnet några minuter och svävade under några dagar mellan liv och död. Hans liv gick dock inte att rädda och sorgen var påtaglig hos alla närvarande, vilket jag förstod först senare då jag fick reda på att det var en av våra egna arbetskamrater som omkommit. En kollega som jag inte tidigare träffat och inte visste något om. Det var svårt att somna den kvällen och på den tiden var det inte vanligt med debriefing utan var och en sörjde i sin ensamhet. Dagen därpå hölls en minnesstund med en tyst minut på gården bakom brandstationen. Brandmannen lämnade hustru och två barn efter sig varav ett barn bara var ett par månader gammalt. Funderingarna kom och gick.....vad hände......kunde jag gjort något mer? på ett annat sätt? Jag insåg att jag måste vara väl förberedd i det här jobbet. När man väl står där och olyckan har hänt så måste man kuna handla rent reflexmässigt utifrån vad man lärt sig och övat in.

lördag 5 mars 2016

Det var så här det började.

Min skolgång började med nioårig grundskola följt av tvåårig Fackskola (social/språklig gren 1968-1970) samt därefter fyra år på tekniskt gymnasium (bygg- och anläggningsteknisk gren 1971-1974). Efter Fackskolan var jag tveksam på vad jag egentligen ville arbeta med i framtiden och därför så gjorde jag ett arbetsår (1970-1971) innan jag sedan startade om på tekniskt gymnasium. Jag arbetade på Skånska Cementgjuteriets (Skanskas) byggarbetsplats i Uddared, Floda. Mina arbetsuppgifter bestod av utsättning av husgrunder, lantmäteriuppgifter och rena grovarbetaruppgifter. Jag trivdes bra och kände att jag ville utbilda mig för ett yrke i denna bransch och sökte därför till tekniskt gymnasium. Inte visste jag då att denna utbildning la grunden för det som senare blev min yrkesinriktning inom räddningstjänsten, för utan den hade jag aldrig kommit in på Brandingenjörsutbildningen 13 år senare. Efter gymnasiet gjorde jag lumpen på T2 (Kungliga Göta Trängregemente) i Skövde som sjukvårdare, inte för att jag ville utan därför att det var något de flesta killar gjorde på den tiden. Det ansågs som fostrande och jag hade ett bra år i Skövde där jag lärde känna många trevliga killar bl.a Stefan Sundell som jag träffat tidigare i olika sammanhang.

Under min gymnasietid fick jag våren 1973 en förfrågan om att arbeta på brandkåren i Alingsås som semestervikarie. Det var min vän Bosse Ekdahl som ringde och frågade mig och det var ingen tvekan från min sida att tacka ja till ett spännande sommarjobb där man arbetade ett dygn och var ledig i tre dygn. Detta vikariat skulle komma att bli starten på en 42-årig yrkeskarriär inom brandkåren eller räddningstjänsten som det kom att kallas 1986.

Ett intressant arbetsliv

Årsskiftet 2015/2016 slutade jag min tjänst som Förbundschef i Norra Älvsborgs Räddningstjänstförbund och därmed även mitt officiella arbetsliv. Det skedde under speciella omständigheter och jag ska berätta lite om detta varvat med tillbakablickar från min resa, under rubriken, mitt yrkesliv, i denna blog.

torsdag 3 mars 2016

Ledarskap inom Räddningstjänsten

Fick idag trevligt besök av Ulrika Jansson, Karlstads universitet, som har ett uppdragas MSB att göra en "fallstudie" omkring ledarskapet inom räddningstjänsten. Ulrika kommer att göra en fallstudie på Räddningstjänsten Storgöteborg och har en referensgrupp för avstämning av sitt löpande arbete. Av någon anledning så ville Ulrika starta upp sitt arbete genom att träffa mig för att höra min berättelse om vad som hänt mig under det senaste halvåret och hur jag ser på dessa frågor. Det var en ära för mig att få delta och det känns skönt att-utöver det brev jag skickat till politikerna i medlemskommunernas KS- få lämna min berättelse till någon som har en förmåga att kritiskt och sakligt bedöma min berättelse på ett professionellt sätt.

Vi hade en trevlig och intressant eftermiddag i vårt uterum där vi bollade många intressanta tankar och idéer. En del intressant framtidstankar kom på tal och det ska bli spännande att se om det blir något förverkligande eller om de fortsätter att vara just tankar. Självklart fikade vi och njöt av kaffe med wienerbröd och ett glas pressad apelsinjuice.