I början av augusti gick flyttlasset från Hammarö till Drängseredsvägen 22, Floda där vår bostad skulle komma att vara de närmast följande 16 åren. Den 8:e augusti började min tjänst som Räddningschef i Lerum, mitt första jobb som förvaltningschef. Det var en intressant utmaning i en nybildad organisation med heltidsanställd personal. Positiv stämning och engagemanget var stort på denna brandstation som även inrymde en privatdriven ambulansverksamhet med en dygnsbemannad ambulans. Räddningsstyrkan bestod av 1 befäl och fyra brandmän som leddes av en Räddningschef i beredskap. Det fanns även en deltidsstyrka på stationen och ytterligare en deltidsstyrka en mil bort, i Gråbo.
Organisationen var ny och i behov av struktur och rutiner men i övrigt var det förbättrad och utökad samverkan med Lerums kommun och närliggande räddningstjänster som var uppdraget. Delaktigheten vid den stora branden på Autoliv i Vårgårda blev den första stora utmaningen i regionen där det tydligt framgick vilken betydelse samverkan har eftersom de flesta kårer är dimensionerade för att klara en enklare trafikolycka eller en lägenhetsbrand.
Mitt engagemang för den enskilde brandmannen och dennes utveckling på jobbet fortsatte och där blev det centralt med utveckling av personliga ansvarsområden och deltagande i utåtriktat förebyggande arbete.
Behovet av ett centralförbund och ett övningsområde var stort och vi lyckades till slut få till en tillbyggnad av förråd på brandstationen och ett markområde i Stenkullen där gymnasieskolans bygg- och anläggningslinje bistod med professionell kunskap och arbetskraft. Det blev riktigt bra om jag får säga det själv.
Vi hade en fantastisk tid i Floda och återigen blev missionsförsamlingen på orten vår inkörsport till en mängd vänner och bekanta och ett rikt liv med många upplevelser trevliga händelser.
Hösten 2001 blev tjänsten som räddningschef i Alingsås utlyst och jag sökte tjänsten och fick den. Eftersom det var min tidigare arbetsplats och det fortfarande arbetade många av mina gamla arbetskamrater där så var jag noga med att kontrollera med de fackliga företrädarna hur de såg på att jag kommer tillbaka som chef. De stöttade detta och då blev mitt beslut enkelt. Den 1 januari 2001 tillträdde jag som Räddningschef i Alingsås.
tisdag 24 maj 2016
Nio veckor efter operation.
Idag är det nio veckor efter operationsdagen och det känns långt borta men ändå verkligt på ett positivt sätt. Jag var och besökte sjukgymnasten igår för att ta reda på lite mer vad jag kan utsätta kroppen för nu när jag går in i den 10-e veckan. Låter som om jag var gravid men de e jag inte. Ida däremot är gravid och det är jätteroligt.
Beskedet från sjukgymnasten är att bröstbenet är nu helt läkt och jag kan börja träna överkroppen med lätta vikter och jag får själv avgöra var gränsen går för vikter och antal repetitioner. Jag får även jogga men ska ta det i etapper så här i början. Hade nog inte tänkt något annat. Det är skönt att veta att friheten när det gäller träning ökar fr o m idag. Jag får dock inte lyfta tunga prylar med statisk belastning ännu och jag skall avvakta ytterligare några veckor innan jag går ut på golfbanan. Lätta övningar på rangen är helt o.k liksom chippning och puttning men det är ju så lätt så det behöver man ju inte träna på, eller 😁?
Idag fyller mm käre bror Björn 65 år och är därmed pensionsmässig. Det låter som att han kommer att fortsätta jobba fast på deltid. Ingegerd och Eva och jag ska överraska honom ikväll med en middag på restaurang Amvrosia i Alingsås. Den 6:e juni har han tänkt sig att ha "party" i stugan för "några kompisar". Vi vet att Eva o jag är bjudna men inte mer.
Jag avslutar härmed rapporteringen efter min By-Passoperation eftersom det känns bra nu och det finns inte mycket att rapportera om. Tack till alla som på något sätt stöttat mig, Eva och barnen under den här perioden. Det har varit ovärderligt och vi är såå tacksamma för att ni finns.
Beskedet från sjukgymnasten är att bröstbenet är nu helt läkt och jag kan börja träna överkroppen med lätta vikter och jag får själv avgöra var gränsen går för vikter och antal repetitioner. Jag får även jogga men ska ta det i etapper så här i början. Hade nog inte tänkt något annat. Det är skönt att veta att friheten när det gäller träning ökar fr o m idag. Jag får dock inte lyfta tunga prylar med statisk belastning ännu och jag skall avvakta ytterligare några veckor innan jag går ut på golfbanan. Lätta övningar på rangen är helt o.k liksom chippning och puttning men det är ju så lätt så det behöver man ju inte träna på, eller 😁?
Idag fyller mm käre bror Björn 65 år och är därmed pensionsmässig. Det låter som att han kommer att fortsätta jobba fast på deltid. Ingegerd och Eva och jag ska överraska honom ikväll med en middag på restaurang Amvrosia i Alingsås. Den 6:e juni har han tänkt sig att ha "party" i stugan för "några kompisar". Vi vet att Eva o jag är bjudna men inte mer.
Jag avslutar härmed rapporteringen efter min By-Passoperation eftersom det känns bra nu och det finns inte mycket att rapportera om. Tack till alla som på något sätt stöttat mig, Eva och barnen under den här perioden. Det har varit ovärderligt och vi är såå tacksamma för att ni finns.
fredag 20 maj 2016
Arbetsplats Karlstad
I april 1989 började vi (Eva och jag) arbeta på våra nya arbetsplatser i Karlstad. Eva började på sjukhuset som narkossköterska och jag började som avdelningschef på räddningstjänsten i Karlstad. Den avdelning jag ansvarade för var räddningstjänstavdelningen med brandstationer i Karlstad (heltid), Molkom (deltid), Våberg (deltid) och Väse (deltid). En större organisation än vad jag tidigare arbetat i som i min nya chefsroll gav mig en rejäl utmaning. Jag fick efter egen begäran hos räddningschef Carl-Göran Jogmar ta över det ekonomiska ansvaret och det fulla personalansvaret för avdelningen vilket jag ansåg vara nödvändigt för att kunna utöva mitt chefskap fullt ut.
Karlstad har en intressant risktopografi med oljehamn, flygplats, kemindustri med tillverkning av bl.a klor, massaindustri, Europaväg och järnväg. Med min egen erfarenhet av att det gäller att skapa meningsfulla arbetsuppgifter för brandmännen när man inte längre har ambulans eller televakt, tillsatte jag ansvarsområden med eget budgetansvar för brandmännen vilket uppskattades mycket. Det fanns också avarter att hantera där vissa hade svårigheter att fokusera på jobbet man var anställd för och istället sysslade med egna företag även på arbetstid. De flesta hade ett starkt intresse och engagemang men det är alltid det fåtal som avviker som tar all energi ifrån dig som chef. Efter ett år gick räddningschefen i pension och en ny chef rekryterades. Det blev Stefan Bergström, tidigare säkerhetschef på Bofors som fick uppdraget och det blev starten på en intressant utvecklingsperiod för mig och en bestående personlig vänskap. Även Kenneth Ericson som nyligen anställts på förebygandeavdelningen blev en viktig arbetskamrat för det fortsatta arbetslivet. Vi la mycket energi på grupputveckling för att skapa engagemang och intresse och drog vid flera tillfällen iväg till de Värmlänska skogarna uppe i Torsby, ibland tillsammans med någon konsult, för att stärka grupper och individer för framtidens utmaningar.
Karlstad var centralort i Värmland vilket innebar ett trevligt och bra samarbete i länet med såväl SOS Alarm (beläget på brandstationsområdet), kommunförbundet, länsstyrelsen och övriga Värmlänska kommuners räddningstjänster. Ett mycket givande och positivt samarbete. Jag satt även som representant för Värmland i Statens Räddningsverks utbildningsråd och jag hade några uppdrag som sakkunnig till stöd för Länsstyrelsen i Värmland och konsultjobb åt Räddningsverket.
Under våren -94 kontaktades jag av En tidigare brandmannakollega som informerade mig om att man sökte räddningschef i Lerum till en nystartad heltidsorganisation och jag blev också uppmanad att söka tjänsten. Efter moget övervägande och diskussioner på hemmaplan bestämde jag mig för att söka jobbet vilket jag också gjorde. Jag fick jobbet och tillträdde i augusti 1994.
Karlstad har en intressant risktopografi med oljehamn, flygplats, kemindustri med tillverkning av bl.a klor, massaindustri, Europaväg och järnväg. Med min egen erfarenhet av att det gäller att skapa meningsfulla arbetsuppgifter för brandmännen när man inte längre har ambulans eller televakt, tillsatte jag ansvarsområden med eget budgetansvar för brandmännen vilket uppskattades mycket. Det fanns också avarter att hantera där vissa hade svårigheter att fokusera på jobbet man var anställd för och istället sysslade med egna företag även på arbetstid. De flesta hade ett starkt intresse och engagemang men det är alltid det fåtal som avviker som tar all energi ifrån dig som chef. Efter ett år gick räddningschefen i pension och en ny chef rekryterades. Det blev Stefan Bergström, tidigare säkerhetschef på Bofors som fick uppdraget och det blev starten på en intressant utvecklingsperiod för mig och en bestående personlig vänskap. Även Kenneth Ericson som nyligen anställts på förebygandeavdelningen blev en viktig arbetskamrat för det fortsatta arbetslivet. Vi la mycket energi på grupputveckling för att skapa engagemang och intresse och drog vid flera tillfällen iväg till de Värmlänska skogarna uppe i Torsby, ibland tillsammans med någon konsult, för att stärka grupper och individer för framtidens utmaningar.
Karlstad var centralort i Värmland vilket innebar ett trevligt och bra samarbete i länet med såväl SOS Alarm (beläget på brandstationsområdet), kommunförbundet, länsstyrelsen och övriga Värmlänska kommuners räddningstjänster. Ett mycket givande och positivt samarbete. Jag satt även som representant för Värmland i Statens Räddningsverks utbildningsråd och jag hade några uppdrag som sakkunnig till stöd för Länsstyrelsen i Värmland och konsultjobb åt Räddningsverket.
Under våren -94 kontaktades jag av En tidigare brandmannakollega som informerade mig om att man sökte räddningschef i Lerum till en nystartad heltidsorganisation och jag blev också uppmanad att söka tjänsten. Efter moget övervägande och diskussioner på hemmaplan bestämde jag mig för att söka jobbet vilket jag också gjorde. Jag fick jobbet och tillträdde i augusti 1994.
tisdag 17 maj 2016
8 veckor efter operationen
Idag är det 8 veckor sedan jag opererades på Sahlgrenska och då ska enligt erfarenheterna mitt bröstben vara läkt och ett nytt skede startar. Det innebär inte enligt min Hjärtsköterska att jag kan börja bygga stenmurar som tidigare men jag kan träna på ett annat sätt med lättare vikter och med målsättningen att "tillåta mig att ta det lugnt under ca 6 mån" för att inte fördärva förutsättningarna för framtiden. Det är jättesvårt kan jag upplysa om eftersom jag längtar ut i trädgården och till att börja återskap lite av de muskler jag hade innan operationen. Jag har dock lovat att vara lydig och det kommer jag att försöka hålla.
Jag känner att jag mår riktigt bra och jag trappar efter hand ner på delar av medicineringen. Den ömhet jag känt över bröstet har nästan helt försvunnit och känns nu nästan bara vid beröring. Jag går så mycket jag kan på dagarna utan att överdriva för jag vill gärna behålla lusten att gå också. Idag på morgonen tog jag en underbar promenad på 1 Tim och 45 min, 10631 steg eller 7,54 km om man så vill. Det var soligt och något kyligt ute på morgonen men det kändes skönt och det var fantastiska bilder som visades under promenaden. Jag var dessutom pigg och kände ingen trötthet trots att terrängen är relativt kuperad.
Än så länge behåller jag vikten efter att ha tappat ca 7 kg under sjukhusvistelsen och i morgon ska jag till vårdcentralen och testa mina nya värden som kommer att ligga till grund för läkarens bedömning av fortsatt medicineringsbehov.
Kanske får jag inhandla lite nya vår- och sommarkläder eftersom byxorna hela tiden åker av mig.
Jag känner att jag mår riktigt bra och jag trappar efter hand ner på delar av medicineringen. Den ömhet jag känt över bröstet har nästan helt försvunnit och känns nu nästan bara vid beröring. Jag går så mycket jag kan på dagarna utan att överdriva för jag vill gärna behålla lusten att gå också. Idag på morgonen tog jag en underbar promenad på 1 Tim och 45 min, 10631 steg eller 7,54 km om man så vill. Det var soligt och något kyligt ute på morgonen men det kändes skönt och det var fantastiska bilder som visades under promenaden. Jag var dessutom pigg och kände ingen trötthet trots att terrängen är relativt kuperad.
Än så länge behåller jag vikten efter att ha tappat ca 7 kg under sjukhusvistelsen och i morgon ska jag till vårdcentralen och testa mina nya värden som kommer att ligga till grund för läkarens bedömning av fortsatt medicineringsbehov.
Kanske får jag inhandla lite nya vår- och sommarkläder eftersom byxorna hela tiden åker av mig.
måndag 9 maj 2016
Utflykt till Österlen
Efter en tid av sjukhusvistelse, operation och rehabilitering har vi under Kristi Himmelsfärdshelgen gjort en utflykt till Skåne och jag tycker mig förstå hur kossorna känner sig när dom kommer ut vid det vårliga "kosläppet". Frihet och glädje.
Torsdag morgon körde vi söderut på E20 till Ängelholm och vidare ut till Kullens fyr och den natursköna restaurangen/fikastället "flickorna på skäret" där vi åt lunch med efterföljande kaffe och toscakaka. Underbart gott och mysigt denna soliga och varma dag i ett vackert naturrum.
Resan gick vidare mot Simrishamn och Brantevik där vi bokat in två nätter på Pensionat "Hörnan". Efter incheckning for vi hungriga vidare till Skillinge och hamnrestaurangen där vi avslutade dagen med en god middag i kvällssolen. Vi somnade gott den kvällen.
Fredag morgon åkte vi efter en morgonpromenad och en god frukost söderöver utefter kusten och gjorde strandhugg på ett antal ställen, bl.a Sandhammarens fyr, Dag Hammarskölds natursköna gård (f.d, numera svenska turistföreningens) och Ale stenar. Sedan vände vi norrut och landade tidig eftermiddag i Kivik och i det underbart vackra Stens huvud, en plats som visade sig från sin allra bästa sida med grönskande bokskogar, vitsippor, hav och en lång stärkande promenad med mycket friskluft. Enkel lunch i Kivik följde efter detta.
Åter i Simrishamn tog vi en välförtjänt mjukglass i hamnen där vi också stötte på en god vän och kollega från räddningstjänsten i Lidköping som hittat en boplats (delår) strax utanför Simrishamn. Kvällen avslutades med en picknick i solnedgången, vid havet i Brantevik.
Lördag morgon, före frukost, tog vi en fantastisk promenad genom ett naturreservat utmed havet i Brantevik. Vi gick på stigar utmed havet och fågelsången var bedövande. Enligt uppgift från en mer insatt medvandrare så var det Näktergal och Hämpling som var de tongivande sångarna denna soliga morgon. Vilken morgon och vilken konsert. Efter frukost for vi norrut mot Karlskrona där vi stämt möte med Gun o Sture Hultsbo som var på utflykt med son husbil. Det blev ett mycket trevligt återseende med fika i form av kaffe och gelatoglass på ett soligt utehaken i centrala Karlskrona. Efter detta trevliga möte styrde vi kosan hemåt och anlände Attholmen vid 18-tiden efter några underbart sköna och trevliga dagar. Välbehövliga för oss båda.
Torsdag morgon körde vi söderut på E20 till Ängelholm och vidare ut till Kullens fyr och den natursköna restaurangen/fikastället "flickorna på skäret" där vi åt lunch med efterföljande kaffe och toscakaka. Underbart gott och mysigt denna soliga och varma dag i ett vackert naturrum.
Resan gick vidare mot Simrishamn och Brantevik där vi bokat in två nätter på Pensionat "Hörnan". Efter incheckning for vi hungriga vidare till Skillinge och hamnrestaurangen där vi avslutade dagen med en god middag i kvällssolen. Vi somnade gott den kvällen.
Fredag morgon åkte vi efter en morgonpromenad och en god frukost söderöver utefter kusten och gjorde strandhugg på ett antal ställen, bl.a Sandhammarens fyr, Dag Hammarskölds natursköna gård (f.d, numera svenska turistföreningens) och Ale stenar. Sedan vände vi norrut och landade tidig eftermiddag i Kivik och i det underbart vackra Stens huvud, en plats som visade sig från sin allra bästa sida med grönskande bokskogar, vitsippor, hav och en lång stärkande promenad med mycket friskluft. Enkel lunch i Kivik följde efter detta.
Åter i Simrishamn tog vi en välförtjänt mjukglass i hamnen där vi också stötte på en god vän och kollega från räddningstjänsten i Lidköping som hittat en boplats (delår) strax utanför Simrishamn. Kvällen avslutades med en picknick i solnedgången, vid havet i Brantevik.
Lördag morgon, före frukost, tog vi en fantastisk promenad genom ett naturreservat utmed havet i Brantevik. Vi gick på stigar utmed havet och fågelsången var bedövande. Enligt uppgift från en mer insatt medvandrare så var det Näktergal och Hämpling som var de tongivande sångarna denna soliga morgon. Vilken morgon och vilken konsert. Efter frukost for vi norrut mot Karlskrona där vi stämt möte med Gun o Sture Hultsbo som var på utflykt med son husbil. Det blev ett mycket trevligt återseende med fika i form av kaffe och gelatoglass på ett soligt utehaken i centrala Karlskrona. Efter detta trevliga möte styrde vi kosan hemåt och anlände Attholmen vid 18-tiden efter några underbart sköna och trevliga dagar. Välbehövliga för oss båda.
tisdag 3 maj 2016
Sex veckor efter ingreppet
Det har nu gått 6 veckor sedan operationen och en viktig första etapp har passerats utan större problem. Jag var hos hjärtsköterskan igår för uppföljning, frågor och goda råd inför framtiden och det var ett bra möte. Eva var med och kollade så att allt gick rätt till och det kändes bra. Det enda värde som inte riktigt svarade mot normalt var blodvärdet som brukar ligga högt på mig (198) men som nu var runt 110. Det har sin naturliga förklaring och kommer förhoppningsvis att rätta till sig efter ett antal blodpuddingar och en massa grönsaker.
När det gäller fortsatt träning så har jag fått rådet att inte förivra mig utan tillåta mig att ta det lugnt ännu ett tag. Bröstbenet har nu läkt men smärtan finns delvis kvar och risken finns att jag försämrar möjligheterna till fortsatt läkning genom att börja för tidigt med för mycket och för intensiv träning i min ambition att "komma tillbaka" till det läge jag var, muskelmässigt, före operationen. Jag ser idag 10 år äldre ut i kroppen och har gått ner 7 kg och tappat en del muskler. Då förstår ni att jag vill ut och springa och lyfta sten och hugga ved men därav blir intet. Sköterskan har tydligt poängterat att jag minst två veckor till ska ta de väldigt försiktigt och sedan ha som mål att ge mig själv ett halvår till återhämtning. Jag kommer att lyda henne.
Jag hade även ett timmeslångt möte med överläkaren på medicinavdelningen Arek Gabrowski, för att diskutera frågor som gällde min "ingång" i samband med mitt första besök på sjukhuset, en händelse som hanterats internt som en avvikelse men som inte påverkat min hälsa på något sätt. Ett mycket bra möte med en engagerad och kunnig person som jag fick stort förtroende för. Vi var vid mötets avslut helt överens om att jag inte har några krav eller förväntningar på sjukhuset eller någon av dess anställda. Kommunikationen mellan vårdcentral och sjukhus kan dock bli mycket bättre men det är inget som i detta fall kan lasta sjukhuset i Alingsås.
Eva o jag behöver ett miljöombyte och eftersom vi fått stryka vår Barcelonaresa ihop med Erenmalms och även vår Rhodosresa i början av juni så blir det istället en tripp till Österlen under tre dagar nu i Kristi himmelsfärdshelgen. Det ska skönt, speciellt nu när våren verkar komma med stora steg.
När det gäller fortsatt träning så har jag fått rådet att inte förivra mig utan tillåta mig att ta det lugnt ännu ett tag. Bröstbenet har nu läkt men smärtan finns delvis kvar och risken finns att jag försämrar möjligheterna till fortsatt läkning genom att börja för tidigt med för mycket och för intensiv träning i min ambition att "komma tillbaka" till det läge jag var, muskelmässigt, före operationen. Jag ser idag 10 år äldre ut i kroppen och har gått ner 7 kg och tappat en del muskler. Då förstår ni att jag vill ut och springa och lyfta sten och hugga ved men därav blir intet. Sköterskan har tydligt poängterat att jag minst två veckor till ska ta de väldigt försiktigt och sedan ha som mål att ge mig själv ett halvår till återhämtning. Jag kommer att lyda henne.
Jag hade även ett timmeslångt möte med överläkaren på medicinavdelningen Arek Gabrowski, för att diskutera frågor som gällde min "ingång" i samband med mitt första besök på sjukhuset, en händelse som hanterats internt som en avvikelse men som inte påverkat min hälsa på något sätt. Ett mycket bra möte med en engagerad och kunnig person som jag fick stort förtroende för. Vi var vid mötets avslut helt överens om att jag inte har några krav eller förväntningar på sjukhuset eller någon av dess anställda. Kommunikationen mellan vårdcentral och sjukhus kan dock bli mycket bättre men det är inget som i detta fall kan lasta sjukhuset i Alingsås.
Eva o jag behöver ett miljöombyte och eftersom vi fått stryka vår Barcelonaresa ihop med Erenmalms och även vår Rhodosresa i början av juni så blir det istället en tripp till Österlen under tre dagar nu i Kristi himmelsfärdshelgen. Det ska skönt, speciellt nu när våren verkar komma med stora steg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
