Idag är det 5 veckor sedan jag genomgick min Bypass-operation och 4 veckor sedan jag kom hem till bostaden. Återhämtningen går bra och jag försöker motionera varje dag och jag har min dosett med tabletter för allt eller också är det mot allt, vet inte. Igår deltog jag för första gången i ett "hjärtträningspass" på lasarettet i Alingsås under ledning av en sjukgymnast. Det var nyttigt och det gick utmärkt för gubben. Träningen bestod av 25 min intervallträning på cykel och stationsträning med i huvudsak den egna kroppen som motvikt. Trevligt att träffa Ulf (min rumskompis på avd 5) och jämföra statusen på våra kroppar efter 5 veckor. Vi fikade och hade en trevlig stund tillsammans.
Idag har jag varit på gymmet i Loo och kört mitt individuella program under ca 1 Tim och nu på e.m har jag varit ute på skogspromenad under ytterligare en Tim och jag känner att jag mår bra av att röra på mig och utsätta kroppen för en viss press. Smärtan finns kvar under bröstet, speciellt på min vänstra sida men den börjar så smått att avta dag för dag och jag äter inte längre mina morfintabletter inför nattsömnen. Jag räknar med att vara hyfsat återställd, förutom när det gäller muskelmassa och kondition, inför den 2 maj då dag ska på återbesök och träffa hjärtsköterskan för en avstämning. Då har det gått 6 veckor efter operationen och mitt bröstbenet ska teoretiskt vara läkt vilket medför att jag kan anstränga mig lite mer som tidigare. Känner fortfarande samma tacksamhet över att ha fått en chans att leva vidare med nya förutsättningar.
tisdag 26 april 2016
onsdag 13 april 2016
Hammarö
Vår villa på Solstrandsvägen 16 såldes relativt snabbt och det öppnade möjligheter att skriva kontrakt på vår nya bostad, en villa på Lindersvägen 14 på Hammarö. Hammarö är en kommun söder om Karlstad, vilket betyder att Hammarö är en ö i Vänern, med broförbindelser över Klarälven och Dingelsundsfåran till fastlandet. Skoghall är huvudorten på ön som till stora delar består av villabebyggelse men även har en del landsbygd och framförallt en enastående skärgård och fina kuster.
Vår familj bestod vid denna tidpunkt av fyra personer, Eva och jag samt våra barn Hanna (7år) och Ida (3år). Hanna började under hösten första klass på Hammarlundens skola och Ida fick nöja sig med dagis men Ida var glad för det lilla. Första tiden (våren 89) fick vi privat dagmamma i området men det blev kortvarigt eftersom vi vägrade acceptera den lösningen pga personliga problem hos den s.k "dagmamman".
Vi lärde snart känna nya människor genom vårt medlemskap i Hammarö missionsförsamling och främst var det familjen Tyrenhag på Hovlanda som blev våra närmaste vänner och som är så än idag. Vi tillbringade mycket tid tillsammans och barnen trivdes bra ihop. Vi hade dessutom båt och tillbringade många underbara kvällar och dagar på öarna runt omkring Karlstad och Hammarö och vi var också på längre semesterturer i Vänerområdet med båtarna Clarissa och Melrose.
Vi brukar träffas några gånger per år än idag och sätter stort värde på vår gemenskap.
Under tiden på Hammarö föddes Sara (90.03.21) till stor glädje för oss alla.
Vår familj bestod vid denna tidpunkt av fyra personer, Eva och jag samt våra barn Hanna (7år) och Ida (3år). Hanna började under hösten första klass på Hammarlundens skola och Ida fick nöja sig med dagis men Ida var glad för det lilla. Första tiden (våren 89) fick vi privat dagmamma i området men det blev kortvarigt eftersom vi vägrade acceptera den lösningen pga personliga problem hos den s.k "dagmamman".
Vi lärde snart känna nya människor genom vårt medlemskap i Hammarö missionsförsamling och främst var det familjen Tyrenhag på Hovlanda som blev våra närmaste vänner och som är så än idag. Vi tillbringade mycket tid tillsammans och barnen trivdes bra ihop. Vi hade dessutom båt och tillbringade många underbara kvällar och dagar på öarna runt omkring Karlstad och Hammarö och vi var också på längre semesterturer i Vänerområdet med båtarna Clarissa och Melrose.
Vi brukar träffas några gånger per år än idag och sätter stort värde på vår gemenskap.
Under tiden på Hammarö föddes Sara (90.03.21) till stor glädje för oss alla.
Små bakslag....
Igår var det tre veckor sedan operationen och två veckor sedan jag kom hem till residenset på Attholmen och vårt kära uterum som blivit en central plats för min rehabilitering. Här slår jag upp dörrarna på morgonen och stänger sent på kvällen. Ljuset, våren, blommorna, fåglarna och Antens vattenspegel gör att livet känns som något som återvänder med kraft. Jag har fortsatt med dagliga promenader och känner att kroppen återhämtar sig så smått. De 6 veckor som det tar för bröstbenet att läkas går ju inte att påverka så under denna period är det promenader och lättare träningsprogram från sjukgymnasten som gäller.
Jag känner att jag är vid gott mod men för några dagar sedan drabbades jag av en luftrörspåverkan som jag definitivt inte var i behov av, inte nu. Jag har hostat och hostat och dessemellan så har jag hostat. Det gör skitont kan jag upplysa om. Eva har varit hemma två dagar o vårdat sin ynklige man. Ja det är så man känner sig. Min uppgift är ju att vara stark, göra det tunga jobbet, skydda och vårda min familj. Så ser det inte ut nu kan jag meddela och jag vet inte om det är så det ser ut annars heller men man har ju en önskan, en vision. Det är Eva som är den starke, den som allt hänger på. Hon är fantastisk.
Idag börjar hostan ge vika och jag kan lyfta blicken till rehabiliteringsposition igen. Jag måste se till att röra på kroppens olika delar för det finns lite förlorad muskelmassa att hämta igen efter de senaste tre veckorna då jag gått ner från 93 kg till dagens 87kg. Så lite har jag inte vägt sedan jag var en vältränad brandman (1989) men man får samtidigt tacka för hjälpen med viktminskningen som kommer till nytta inför den fortsatta träningen. Till dig som kanske undrar så kan jag säga att; nej, det var ingen bypassoperation i magsäcken som gjordes, det var hjärtat.😀
Jag känner att jag är vid gott mod men för några dagar sedan drabbades jag av en luftrörspåverkan som jag definitivt inte var i behov av, inte nu. Jag har hostat och hostat och dessemellan så har jag hostat. Det gör skitont kan jag upplysa om. Eva har varit hemma två dagar o vårdat sin ynklige man. Ja det är så man känner sig. Min uppgift är ju att vara stark, göra det tunga jobbet, skydda och vårda min familj. Så ser det inte ut nu kan jag meddela och jag vet inte om det är så det ser ut annars heller men man har ju en önskan, en vision. Det är Eva som är den starke, den som allt hänger på. Hon är fantastisk.
Idag börjar hostan ge vika och jag kan lyfta blicken till rehabiliteringsposition igen. Jag måste se till att röra på kroppens olika delar för det finns lite förlorad muskelmassa att hämta igen efter de senaste tre veckorna då jag gått ner från 93 kg till dagens 87kg. Så lite har jag inte vägt sedan jag var en vältränad brandman (1989) men man får samtidigt tacka för hjälpen med viktminskningen som kommer till nytta inför den fortsatta träningen. Till dig som kanske undrar så kan jag säga att; nej, det var ingen bypassoperation i magsäcken som gjordes, det var hjärtat.😀
tisdag 5 april 2016
Brandingenjör
Brandingenjörsutbildningen slutfördes i februari 1989 och avslutades med en studieresa 3 veckor till USA. Vi flög till New York och mellanlandade där innan vi flög vidare till San Francisco där vi tillbringade ett par dagar och besökte bl.a FEMA, USA's motsvarighet till Statens Räddningsverk. Med buss åkte vi söderöver på Highway nr 1 och på väg mot Los Angeles besökte vi bl.a Hearst Castle, danskstaden Solvang och Sanat Barbara. Några dagar i Los Angeles och San Diego med besök på Universal studios, See World och USA's sydligaste flottbas, hela tiden med studiebesök med inriktning brandstationer, utbildningsanläggningar och övningsområden. Jag tillbringade tillsammans med Ingvar S ett dygn på Station nr 8 i LA. Mycket intressant. En dagstur över till Tijuana i Mexico gav hemlängtan och misären var så påtaglig att man kände glädje över att inte behöva växa upp i den miljön. Nästa stopp var Texas, Houston och Galveston där vi besökte Off-shore anläggningen och blev bjudna på en hejdundrande skaldjurskväll som aldrig verkade ta slut, men det gjorde den. Fantastisk gästvänlighet och generositet överallt. Flyget gick vidare till Miami och till Orlando och därefter tillbaka till New York där vi tillbringade de sista två dagarna. Tre fantastiska veckor med intressant innehåll men nu var längtan till Eva och barnen enorm. Det som var skönt var att konstatera att nu var två års studier över och livet kunde återgå till det normala. Frågan var nu, ska jag återgå till mitt jobb som brandman? Självklar inte, men nu då........?
Jag jobbade ett par månader i Alingsås och sökte samtidigt ett jobb som Avdelningschef för räddningstjänstavdelningen i Karlstad. Karlstad hade varit uppe på skolan och marknadsfört sig och Eva och jag tog en tur med bil upp till Värmland och träffade företrädare för Karlstads räddningstjänst och blev mycket väl emottagna. Vi tyckte Karlstad verkade vara en fin plats att bo och arbeta på och Eva skulle inte ha några problem att få jobb på lasarettet.
Vi hittade ett hus på Hammarö och jag fick jobbet, så i början på april 1989 gick flyttlasset till Lindersvägen på Hammarö och det var början på något nytt som skulle vara i drygt 5 år.
Jag jobbade ett par månader i Alingsås och sökte samtidigt ett jobb som Avdelningschef för räddningstjänstavdelningen i Karlstad. Karlstad hade varit uppe på skolan och marknadsfört sig och Eva och jag tog en tur med bil upp till Värmland och träffade företrädare för Karlstads räddningstjänst och blev mycket väl emottagna. Vi tyckte Karlstad verkade vara en fin plats att bo och arbeta på och Eva skulle inte ha några problem att få jobb på lasarettet.
Vi hittade ett hus på Hammarö och jag fick jobbet, så i början på april 1989 gick flyttlasset till Lindersvägen på Hammarö och det var början på något nytt som skulle vara i drygt 5 år.
Förändringens vindar
I mitten av åttiotalet förändrades grunderna för yrket så genomgripande att det kom att leda till stora förändringar för min personliga del.
Strukturen för den landsomfattande alarmeringsfunktionen 90 000 gjordes om och det bildades ett antal larmcentraler runt om i landet. Vi fick ett nytt larmnummer 112 och verksamheten i Alingsås flyttades till den nya länsalarmeringscentralen LAC i Göteborg. Den televakt som var placerad i Alingsås fungerade något år på den nya brandstationen 1980-1986 och hade något år en back-up funktion i det nya systemet. Det var egentligen en riktig utveckling kan jag tycka men det innebar att en av de tre arbetsuppgifter som var bärande i yrket försvann och därmed så minskade kontakterna med övriga kommunen och omvärlden samtidigt som kunskaperna om larmobjekt, räddningsresurser och samverkansmöjligheter i regionen begränsades. Vi blev mer isolerade.
Samtidigt började man från landstingets håll att målinriktat arbeta på att höja kompetenskraven på ambulanssjukvårdare till sjuksköterska och man ansåg också att ambulansen borde flyttas från brandstationen till sjukhuset för att få närhet till sjukvården och förenkla möjligheterna till utbildning och erfarenhetsutbyte mellan uppdragen för ambulanssjukvårdarna. Något som vi förstod var en argumentation som gillades av politikerna men som inte skulle fungera i praktiken. Med den nya utbildningen som vi fått så ansåg vi det vara vettigare att bygga vidare på den påbörjade inriktningen med specialistutbildade brandmän i ambulanserna. Vi förde en kamp under något halvår där vi bjöd in till möten, påverkade politiker och samarbetade med bl.a Trollhättan och Göteborg för att försöka få till stånd en förändring. Tyvärr lyckades vi inte men idag, trettio år senare, pågår diskussioner om att flytta tillbaka ambulanserna till brandstationen.
Dessa två stora förändringar ledde till att personalen tvingades välja sida inför framtiden, brandsidan eller ambulanssidan. Yrket gick mot en total förändring och jag funderade på att hoppa av och göra något helt annat. Jag sökte till Brandingenjörsutbildningen som jag såg som den bästa möjligheten till fortsatt utveckling. Jag kom in på utbildningen, tillsammans med Ingvar Svensson också från Alingsås, och började där i augusti 1987 efter att tjänstledighet utan lön beviljats av min chef.
Jag var nu gift sedan två år tillbaka med Eva och vi hade två underbara döttrar, Hanna och Ida vilket gjorde det till en viktig fråga för hela familjen men efter moget övervägande så bestämde vi oss för att jag skulle ta chansen jag fått o gå utbildningen till Brandingenjör, på Rosersberg 1987-1989. Jag slapp det första utbildningshalvåret eftersom jag arbetat ca 12 år i yrket och denna del av utbildningen ägnades åt delar som berörde yrkets grunder på nivån brandman. I augusti 1987 började jag veckopendla med tåg till skolan på Rosersberg där jag hyrde rum under studietiden, fram till februari 1989.
Strukturen för den landsomfattande alarmeringsfunktionen 90 000 gjordes om och det bildades ett antal larmcentraler runt om i landet. Vi fick ett nytt larmnummer 112 och verksamheten i Alingsås flyttades till den nya länsalarmeringscentralen LAC i Göteborg. Den televakt som var placerad i Alingsås fungerade något år på den nya brandstationen 1980-1986 och hade något år en back-up funktion i det nya systemet. Det var egentligen en riktig utveckling kan jag tycka men det innebar att en av de tre arbetsuppgifter som var bärande i yrket försvann och därmed så minskade kontakterna med övriga kommunen och omvärlden samtidigt som kunskaperna om larmobjekt, räddningsresurser och samverkansmöjligheter i regionen begränsades. Vi blev mer isolerade.
Samtidigt började man från landstingets håll att målinriktat arbeta på att höja kompetenskraven på ambulanssjukvårdare till sjuksköterska och man ansåg också att ambulansen borde flyttas från brandstationen till sjukhuset för att få närhet till sjukvården och förenkla möjligheterna till utbildning och erfarenhetsutbyte mellan uppdragen för ambulanssjukvårdarna. Något som vi förstod var en argumentation som gillades av politikerna men som inte skulle fungera i praktiken. Med den nya utbildningen som vi fått så ansåg vi det vara vettigare att bygga vidare på den påbörjade inriktningen med specialistutbildade brandmän i ambulanserna. Vi förde en kamp under något halvår där vi bjöd in till möten, påverkade politiker och samarbetade med bl.a Trollhättan och Göteborg för att försöka få till stånd en förändring. Tyvärr lyckades vi inte men idag, trettio år senare, pågår diskussioner om att flytta tillbaka ambulanserna till brandstationen.
Dessa två stora förändringar ledde till att personalen tvingades välja sida inför framtiden, brandsidan eller ambulanssidan. Yrket gick mot en total förändring och jag funderade på att hoppa av och göra något helt annat. Jag sökte till Brandingenjörsutbildningen som jag såg som den bästa möjligheten till fortsatt utveckling. Jag kom in på utbildningen, tillsammans med Ingvar Svensson också från Alingsås, och började där i augusti 1987 efter att tjänstledighet utan lön beviljats av min chef.
Jag var nu gift sedan två år tillbaka med Eva och vi hade två underbara döttrar, Hanna och Ida vilket gjorde det till en viktig fråga för hela familjen men efter moget övervägande så bestämde vi oss för att jag skulle ta chansen jag fått o gå utbildningen till Brandingenjör, på Rosersberg 1987-1989. Jag slapp det första utbildningshalvåret eftersom jag arbetat ca 12 år i yrket och denna del av utbildningen ägnades åt delar som berörde yrkets grunder på nivån brandman. I augusti 1987 började jag veckopendla med tåg till skolan på Rosersberg där jag hyrde rum under studietiden, fram till februari 1989.
Från transport till ambulanssjukvård
När jag började som ambulansförare så utbildades jag dels genom de korta kurser som erbjöds via lasarettet och narkospersonalen på operation. Tillsammans med "learning by doing" utifrån arbetskamraters erfarenheter var detta den inledande grund som erbjöds och först när jag arbetat ett tag fick jag gå den grundläggande utbildningen i ambulanssjukvård på 7 veckor som genomfördes i Trollhättan. Med lön under kurstiden fick jag en grundutbildning som var den bästa som fanns i landet vid denna tidpunkt och det kändes bra för nu var jag lika kompetent som övriga i branschen.
Under början av 80-talet växte det fram ett nytt tänk i landet om att patienter inte enbart skulle transporteras in till sjukhus för vård utan att vården skulle startas på plats på ett tydligare sätt och att patienterna skulle göras transportklara på plats innan man sedan genomförde transporten med en stabiliserad patient. En helt ny ambulanssjukvårdarutbildning såg dagens ljus, en utbildning på 20 veckor som gav ytterligare kompetens och ökad förmåga.
Eftersom jag tyckte ambulanssjukvården var intressant så var jag bland de första från Alingsås som sökte och fick möjlighet att 1984 gå denna utbildning i Borås tillsammans med tre kollegor från Alingsås och ytterligare 6 personer från Borås, Kinna och Svenljunga. En mycket bra utbildning som öppnade helt nya dörrar för utveckling av yrkesrollen. Efter denna utbildning fick vi självständigt sätta en intravenös nål för att skapa en infart för t.ex en injektion eller ett dropp. För att få ge något av de 8 läkemedel som fanns tillgängliga i ambulansen så krävdes ordination av läkare på sjukhuset och detta erhölls genom att ordination begärdes och beviljades via radio eller telefon. Att sätta ett dropp för att säkerställa blodtrycket vid t ex en trafikolycka liksom att ge glukos till en patient med insulinkänning och att spola den intravenösa infarten var något vi fick göra på eget bevåg. Vi fick även efter utbildningen intubera en patient med hjärtstillestånd.
Det mest intressanta med utbildningen var trots allt mötet med den narkossköterska som var min lärare och instruktör och som senare skulle komma att bli min hustru, Eva.
Under början av 80-talet växte det fram ett nytt tänk i landet om att patienter inte enbart skulle transporteras in till sjukhus för vård utan att vården skulle startas på plats på ett tydligare sätt och att patienterna skulle göras transportklara på plats innan man sedan genomförde transporten med en stabiliserad patient. En helt ny ambulanssjukvårdarutbildning såg dagens ljus, en utbildning på 20 veckor som gav ytterligare kompetens och ökad förmåga.
Eftersom jag tyckte ambulanssjukvården var intressant så var jag bland de första från Alingsås som sökte och fick möjlighet att 1984 gå denna utbildning i Borås tillsammans med tre kollegor från Alingsås och ytterligare 6 personer från Borås, Kinna och Svenljunga. En mycket bra utbildning som öppnade helt nya dörrar för utveckling av yrkesrollen. Efter denna utbildning fick vi självständigt sätta en intravenös nål för att skapa en infart för t.ex en injektion eller ett dropp. För att få ge något av de 8 läkemedel som fanns tillgängliga i ambulansen så krävdes ordination av läkare på sjukhuset och detta erhölls genom att ordination begärdes och beviljades via radio eller telefon. Att sätta ett dropp för att säkerställa blodtrycket vid t ex en trafikolycka liksom att ge glukos till en patient med insulinkänning och att spola den intravenösa infarten var något vi fick göra på eget bevåg. Vi fick även efter utbildningen intubera en patient med hjärtstillestånd.
Det mest intressanta med utbildningen var trots allt mötet med den narkossköterska som var min lärare och instruktör och som senare skulle komma att bli min hustru, Eva.
Ett mångsidigt yrke
Att vara brandman åren 1973-1987 innebar att ha fått ett stort förtroende att arbeta med en spännande verksamhet, helt inriktad på trygghet för samhällsmedborgarna och på skadebegränsning och livräddning. Jobbet innehöll tre viktiga deluppgifter nämligen brandman, ambulanssjukvårdare och televakt. Brandmannajobbet omfattade brandsläckning, trafikolyckor, naturolyckor, länspumpningar m.m. Ambulansjobbet omfattade sjuktransporter utifrån tre prioritetsklasser där prio-1 är det mest akuta och prio-3 är planeringsbar i tiden. Olycksfall var en annan kategori som mer tydligt markerade att det var fråga om trafikolycka eller annan akut uppkommen skada med hög prioritet. Det vanligaste och mest förekommande var förstås den lågprioriterade transporten, från bostaden till sjukhus eller mellan sjukhus. Televaktsjobbet innebar att man satt i en telefonväxel och tog emot inkommande samtal och automatiska brandlarm. Det var vanliga telefonsamtal om t.ex ambulansbeställningar, frågor om eldning, brandskyddsfrågor, katter i träd, gropar i vägen och allt mellan himmel o jord. Det var samtal på larmnumret 90 000 från de kommuner som var anslutna till brandstationen i Alingsås och det var Lerum, Vårgårda, Herrljunga och Alingsås kommuner.
Olycks- och brandförebyggande arbete sköttes vid denna tidpunkt av de högre befälen på brandstationen och var inget som den enskilde brandmannen ägnade sig åt. Eftersom jag gick byggnadsteknisk linje på gymnasiet så fick jag erbjudande om att delta lite vid brandsyner och följde med vicechefen Stig Lycke vid några tillfällen och en första inblick i dessa frågor.
På kvällstid vardagar och på lördagar e.m och söndagar var det ovanligt med planerat arbete och schemat innehöll s.k "disponibel tid" vilket innebar att om det var lungt i övrigt så fanns det utrymme för att meka med den egna bilen eller att ägna sig åt något annat. På vårt skiftlag spelade vi en hel del tillsammans och gruppen "Eld o lågor" blev ett faktum. Vi spelade på någon enstaka fest men för övrigt blev det mest interna spelningar på brandstationen och i kyrkparken sena lördagkvällar. Den disponibla tiden försvann under 80-talet och ersatts av schemalagd arbetstid under större delen av den vakna tiden. Nattetid var det dock inte möjligt att lägga ut någon arbetstid, med undantag självklart för larm, så då vilade brandmannen sig inför det kommande storlarmet.
Brandmannasysslorna, som självklart innehöll ett stort mått av underhåll och service, matlagning, övning, fysisk träning m.m, utgjorde basen för arbetet medan ambulansarbetet och arbetet som televakt fordrade mer utbildning och erfarenhet innan man fick fullständig behörighet och förtroende för dessa sysslor. Bedömningen om man var mogen att gå in i respektive uppdrag gjordes av min egen förman, tillsammans med högre chefer.
Branmannnajobbet under denna tid var oerhört intressant och mångskiftande och det gjorde att jag stortrivdes med mitt jobb och såg stora utvecklingsmöjligheter för framtiden.
Olycks- och brandförebyggande arbete sköttes vid denna tidpunkt av de högre befälen på brandstationen och var inget som den enskilde brandmannen ägnade sig åt. Eftersom jag gick byggnadsteknisk linje på gymnasiet så fick jag erbjudande om att delta lite vid brandsyner och följde med vicechefen Stig Lycke vid några tillfällen och en första inblick i dessa frågor.
På kvällstid vardagar och på lördagar e.m och söndagar var det ovanligt med planerat arbete och schemat innehöll s.k "disponibel tid" vilket innebar att om det var lungt i övrigt så fanns det utrymme för att meka med den egna bilen eller att ägna sig åt något annat. På vårt skiftlag spelade vi en hel del tillsammans och gruppen "Eld o lågor" blev ett faktum. Vi spelade på någon enstaka fest men för övrigt blev det mest interna spelningar på brandstationen och i kyrkparken sena lördagkvällar. Den disponibla tiden försvann under 80-talet och ersatts av schemalagd arbetstid under större delen av den vakna tiden. Nattetid var det dock inte möjligt att lägga ut någon arbetstid, med undantag självklart för larm, så då vilade brandmannen sig inför det kommande storlarmet.
Brandmannasysslorna, som självklart innehöll ett stort mått av underhåll och service, matlagning, övning, fysisk träning m.m, utgjorde basen för arbetet medan ambulansarbetet och arbetet som televakt fordrade mer utbildning och erfarenhet innan man fick fullständig behörighet och förtroende för dessa sysslor. Bedömningen om man var mogen att gå in i respektive uppdrag gjordes av min egen förman, tillsammans med högre chefer.
Branmannnajobbet under denna tid var oerhört intressant och mångskiftande och det gjorde att jag stortrivdes med mitt jobb och såg stora utvecklingsmöjligheter för framtiden.
måndag 4 april 2016
En vårdag med fortsatt fysisk aktivitet
Idag var de däckbyte på våra båda bilar och Eva var ledig så detta skedde på Däckstället i Loo där våra däck förvaras. Jag åkte med när Eva lämnade den andra bilen och tillbringade tiden under däckbytet på gymmet i Loo. Jag cyklade lite lätt på en motionscykel och körde en väldigt enkel benpress och på hemvägen släppte Eva av mig i Nytorp och jag promenerade upp över Tegelkärr och det var rätt ansträngande eftersom det är en lång och brant uppförsbacke innan det sedan går nedför mot Attholmen. Eva körde hem bilen och kom sedan gående för att möta mig på vägen. En härlig promenad som ökade på flåset och som följdes av en go fika på altanen i den härliga vårvärmen. Eva passade på med lite trädgårdsbestyr medan jag tog igen mig i vårt uterum.
Efter lunch gick vi ytterligare en promenad upp emot Kärralid och in i skogen mot Lindås. De första backarna upp emot Kärralid suger ordentligt i en nyopererad kropp men det känns samtidigt gott att det är o.k att anstränga sig så att man flåsar, trots att det är knappt två veckor sedan jag opererade mitt hjärta. Fantastiskt tycker jag.
Dagens aktiviteter slutade på ca 9 500 steg eller 6 km vilket jag är stolt över.
lördag 2 april 2016
Mjukstart med fysisk träning
Kroppen tappar ganska snabbt den eventuella muskulatur som funnits och det gäller att så fort som möjligt, efter omständigheterna, få igång kroppen igen. Idag har jag promenerat vid två tillfällen och gjort det i lite mer krävande backar jämfört med tidigare planmark. Det blev ca 6 km eller 7 813 steg och det är jag rätt nöjd med. Eva och jag gjorde ett kort besök på gymmet i Loo för att göra en minitest av motionscykeln och benpressmaskinen. Funkar nog bra men jag ska först bjuda in Sara så att hon får hjälpa mig med de viktiga små tipsen innan jag kör igång med gymmandet. En riktigt bra dag som även innehöll ett fikabesök av Kjell o Christina och en god avslutande middag. Jag är mycket tillfreds med den första lördagen i hemmiljön. Jag är fortfarande beroende av smärtlindrng via medicin och kommer att vara så ett tag framöver, med det får gå. Självklart är jag också beroende av min älskade hustru Eva som innebär en oerhörd trygghet för mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
