Förändringens vindar

I mitten av åttiotalet förändrades grunderna för yrket så genomgripande att det kom att leda till stora förändringar för min personliga del.

Strukturen för den landsomfattande alarmeringsfunktionen 90 000 gjordes om och det bildades ett antal larmcentraler runt om i landet. Vi fick ett nytt larmnummer 112 och verksamheten i Alingsås flyttades till den nya länsalarmeringscentralen LAC i Göteborg. Den televakt som var placerad i Alingsås fungerade något år på den nya brandstationen 1980-1986 och hade något år en back-up funktion i det nya systemet. Det var egentligen en riktig utveckling kan jag tycka men det innebar att en av de tre arbetsuppgifter som var bärande i yrket försvann och därmed så minskade kontakterna med övriga kommunen och omvärlden samtidigt som kunskaperna om larmobjekt, räddningsresurser och samverkansmöjligheter i regionen begränsades. Vi blev mer isolerade.

Samtidigt började man från landstingets håll att målinriktat arbeta på att höja kompetenskraven på ambulanssjukvårdare till sjuksköterska och man ansåg också att ambulansen borde flyttas från brandstationen till sjukhuset för att få närhet till sjukvården och förenkla möjligheterna till utbildning och erfarenhetsutbyte mellan uppdragen för ambulanssjukvårdarna. Något som vi förstod var en argumentation som gillades av politikerna men som inte skulle fungera i praktiken. Med den nya utbildningen som vi fått så ansåg vi det vara vettigare att bygga vidare på den påbörjade inriktningen med specialistutbildade brandmän i ambulanserna. Vi förde en kamp under något halvår där vi bjöd in till möten, påverkade politiker och samarbetade med bl.a Trollhättan och Göteborg för att försöka få till stånd en förändring. Tyvärr lyckades vi inte men idag, trettio år senare, pågår diskussioner om att flytta tillbaka ambulanserna till brandstationen.

Dessa två stora förändringar ledde till att personalen tvingades välja sida inför framtiden, brandsidan eller ambulanssidan. Yrket gick mot en total förändring och jag funderade på att hoppa av och göra något helt annat. Jag sökte till Brandingenjörsutbildningen som jag såg som den bästa möjligheten till fortsatt utveckling. Jag kom in på utbildningen, tillsammans med Ingvar Svensson också från Alingsås, och började där i augusti 1987 efter att tjänstledighet utan lön beviljats av min chef.

Jag var nu gift sedan två år tillbaka med Eva och vi hade två underbara döttrar, Hanna och Ida vilket gjorde det till en viktig fråga för hela familjen men efter moget övervägande så bestämde vi oss för att jag skulle ta chansen jag fått o gå utbildningen till Brandingenjör, på Rosersberg 1987-1989. Jag slapp det första utbildningshalvåret eftersom jag arbetat ca 12 år i yrket och denna del av utbildningen ägnades åt delar som berörde yrkets grunder på nivån brandman. I augusti 1987 började jag veckopendla med tåg till skolan på Rosersberg där jag hyrde rum under studietiden, fram till februari 1989.