Från transport till ambulanssjukvård

När jag började som ambulansförare så utbildades jag dels genom de korta kurser som erbjöds via lasarettet och narkospersonalen på operation. Tillsammans med "learning by doing" utifrån arbetskamraters erfarenheter var detta den inledande grund som erbjöds och först när jag arbetat ett tag fick jag gå den grundläggande utbildningen i ambulanssjukvård på 7 veckor som genomfördes i Trollhättan. Med lön under kurstiden fick jag en grundutbildning som var den bästa som fanns i landet vid denna tidpunkt och det kändes bra för nu var jag lika kompetent som övriga i branschen.

Under början av 80-talet växte det fram ett nytt tänk i landet om att patienter inte enbart skulle transporteras in till sjukhus för vård utan att vården skulle startas på plats på ett tydligare sätt och att patienterna skulle göras transportklara på plats innan man sedan genomförde transporten med en stabiliserad patient. En helt ny ambulanssjukvårdarutbildning såg dagens ljus, en utbildning på 20 veckor som gav ytterligare kompetens och ökad förmåga.

Eftersom jag tyckte ambulanssjukvården var intressant så var jag bland de första från Alingsås som sökte och fick möjlighet att 1984 gå denna utbildning i Borås tillsammans med tre kollegor från Alingsås och ytterligare 6 personer från Borås, Kinna och Svenljunga. En mycket bra utbildning som öppnade helt nya dörrar för utveckling av yrkesrollen. Efter denna utbildning fick vi självständigt sätta en intravenös nål för att skapa en infart för t.ex en injektion eller ett dropp. För att få ge något av de 8 läkemedel som fanns tillgängliga i ambulansen så krävdes ordination av läkare på sjukhuset och detta erhölls genom att ordination begärdes och beviljades via radio eller telefon. Att sätta ett dropp för att säkerställa blodtrycket vid t ex en trafikolycka liksom att ge glukos till en patient med insulinkänning och att spola den intravenösa infarten var något vi fick göra på eget bevåg. Vi fick även efter utbildningen intubera en patient med hjärtstillestånd.

Det mest intressanta med utbildningen var trots allt mötet med den narkossköterska som var min lärare och instruktör och som senare skulle komma att bli min hustru, Eva.