Igår var det tre veckor sedan operationen och två veckor sedan jag kom hem till residenset på Attholmen och vårt kära uterum som blivit en central plats för min rehabilitering. Här slår jag upp dörrarna på morgonen och stänger sent på kvällen. Ljuset, våren, blommorna, fåglarna och Antens vattenspegel gör att livet känns som något som återvänder med kraft. Jag har fortsatt med dagliga promenader och känner att kroppen återhämtar sig så smått. De 6 veckor som det tar för bröstbenet att läkas går ju inte att påverka så under denna period är det promenader och lättare träningsprogram från sjukgymnasten som gäller.
Jag känner att jag är vid gott mod men för några dagar sedan drabbades jag av en luftrörspåverkan som jag definitivt inte var i behov av, inte nu. Jag har hostat och hostat och dessemellan så har jag hostat. Det gör skitont kan jag upplysa om. Eva har varit hemma två dagar o vårdat sin ynklige man. Ja det är så man känner sig. Min uppgift är ju att vara stark, göra det tunga jobbet, skydda och vårda min familj. Så ser det inte ut nu kan jag meddela och jag vet inte om det är så det ser ut annars heller men man har ju en önskan, en vision. Det är Eva som är den starke, den som allt hänger på. Hon är fantastisk.
Idag börjar hostan ge vika och jag kan lyfta blicken till rehabiliteringsposition igen. Jag måste se till att röra på kroppens olika delar för det finns lite förlorad muskelmassa att hämta igen efter de senaste tre veckorna då jag gått ner från 93 kg till dagens 87kg. Så lite har jag inte vägt sedan jag var en vältränad brandman (1989) men man får samtidigt tacka för hjälpen med viktminskningen som kommer till nytta inför den fortsatta träningen. Till dig som kanske undrar så kan jag säga att; nej, det var ingen bypassoperation i magsäcken som gjordes, det var hjärtat.😀
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar