Resan med hyrd husbil till Öland gav mersmak men det fanns inte på kartan att vi skulle bli husbilsägare inom bara några veckor. Tanken var väl mer att vi kanske när vi blev pensionärer båda två skulle skaffa oss en husbil och luffa runt i Europa. Nu hände det........
Vår tidigare granne i Floda hade bestämt sig för att sälja sin husbil pga hälsoskäl och vi blev erbjudna denna fantastiska husbil, en Adria Polaris SL 2010 som gått 2400 mil. Vi kunde inte motstå, det var guldläge och den 13/6 2016 skrevs ett köpekontrakt och bilen blev vår. Härlig frihetskänsla uppstod.
Vi gjorde en grundlig rengöring invändigt och började så smått utrusta husbilen med prylar man kan behöva ha för att klara ett liv i ständig rörelse. Fantastiskt kul.
Följ med på våra resor genom denna blogg.
söndag 3 juli 2016
tisdag 24 maj 2016
Lerums kommun
I början av augusti gick flyttlasset från Hammarö till Drängseredsvägen 22, Floda där vår bostad skulle komma att vara de närmast följande 16 åren. Den 8:e augusti började min tjänst som Räddningschef i Lerum, mitt första jobb som förvaltningschef. Det var en intressant utmaning i en nybildad organisation med heltidsanställd personal. Positiv stämning och engagemanget var stort på denna brandstation som även inrymde en privatdriven ambulansverksamhet med en dygnsbemannad ambulans. Räddningsstyrkan bestod av 1 befäl och fyra brandmän som leddes av en Räddningschef i beredskap. Det fanns även en deltidsstyrka på stationen och ytterligare en deltidsstyrka en mil bort, i Gråbo.
Organisationen var ny och i behov av struktur och rutiner men i övrigt var det förbättrad och utökad samverkan med Lerums kommun och närliggande räddningstjänster som var uppdraget. Delaktigheten vid den stora branden på Autoliv i Vårgårda blev den första stora utmaningen i regionen där det tydligt framgick vilken betydelse samverkan har eftersom de flesta kårer är dimensionerade för att klara en enklare trafikolycka eller en lägenhetsbrand.
Mitt engagemang för den enskilde brandmannen och dennes utveckling på jobbet fortsatte och där blev det centralt med utveckling av personliga ansvarsområden och deltagande i utåtriktat förebyggande arbete.
Behovet av ett centralförbund och ett övningsområde var stort och vi lyckades till slut få till en tillbyggnad av förråd på brandstationen och ett markområde i Stenkullen där gymnasieskolans bygg- och anläggningslinje bistod med professionell kunskap och arbetskraft. Det blev riktigt bra om jag får säga det själv.
Vi hade en fantastisk tid i Floda och återigen blev missionsförsamlingen på orten vår inkörsport till en mängd vänner och bekanta och ett rikt liv med många upplevelser trevliga händelser.
Hösten 2001 blev tjänsten som räddningschef i Alingsås utlyst och jag sökte tjänsten och fick den. Eftersom det var min tidigare arbetsplats och det fortfarande arbetade många av mina gamla arbetskamrater där så var jag noga med att kontrollera med de fackliga företrädarna hur de såg på att jag kommer tillbaka som chef. De stöttade detta och då blev mitt beslut enkelt. Den 1 januari 2001 tillträdde jag som Räddningschef i Alingsås.
Organisationen var ny och i behov av struktur och rutiner men i övrigt var det förbättrad och utökad samverkan med Lerums kommun och närliggande räddningstjänster som var uppdraget. Delaktigheten vid den stora branden på Autoliv i Vårgårda blev den första stora utmaningen i regionen där det tydligt framgick vilken betydelse samverkan har eftersom de flesta kårer är dimensionerade för att klara en enklare trafikolycka eller en lägenhetsbrand.
Mitt engagemang för den enskilde brandmannen och dennes utveckling på jobbet fortsatte och där blev det centralt med utveckling av personliga ansvarsområden och deltagande i utåtriktat förebyggande arbete.
Behovet av ett centralförbund och ett övningsområde var stort och vi lyckades till slut få till en tillbyggnad av förråd på brandstationen och ett markområde i Stenkullen där gymnasieskolans bygg- och anläggningslinje bistod med professionell kunskap och arbetskraft. Det blev riktigt bra om jag får säga det själv.
Vi hade en fantastisk tid i Floda och återigen blev missionsförsamlingen på orten vår inkörsport till en mängd vänner och bekanta och ett rikt liv med många upplevelser trevliga händelser.
Hösten 2001 blev tjänsten som räddningschef i Alingsås utlyst och jag sökte tjänsten och fick den. Eftersom det var min tidigare arbetsplats och det fortfarande arbetade många av mina gamla arbetskamrater där så var jag noga med att kontrollera med de fackliga företrädarna hur de såg på att jag kommer tillbaka som chef. De stöttade detta och då blev mitt beslut enkelt. Den 1 januari 2001 tillträdde jag som Räddningschef i Alingsås.
Nio veckor efter operation.
Idag är det nio veckor efter operationsdagen och det känns långt borta men ändå verkligt på ett positivt sätt. Jag var och besökte sjukgymnasten igår för att ta reda på lite mer vad jag kan utsätta kroppen för nu när jag går in i den 10-e veckan. Låter som om jag var gravid men de e jag inte. Ida däremot är gravid och det är jätteroligt.
Beskedet från sjukgymnasten är att bröstbenet är nu helt läkt och jag kan börja träna överkroppen med lätta vikter och jag får själv avgöra var gränsen går för vikter och antal repetitioner. Jag får även jogga men ska ta det i etapper så här i början. Hade nog inte tänkt något annat. Det är skönt att veta att friheten när det gäller träning ökar fr o m idag. Jag får dock inte lyfta tunga prylar med statisk belastning ännu och jag skall avvakta ytterligare några veckor innan jag går ut på golfbanan. Lätta övningar på rangen är helt o.k liksom chippning och puttning men det är ju så lätt så det behöver man ju inte träna på, eller 😁?
Idag fyller mm käre bror Björn 65 år och är därmed pensionsmässig. Det låter som att han kommer att fortsätta jobba fast på deltid. Ingegerd och Eva och jag ska överraska honom ikväll med en middag på restaurang Amvrosia i Alingsås. Den 6:e juni har han tänkt sig att ha "party" i stugan för "några kompisar". Vi vet att Eva o jag är bjudna men inte mer.
Jag avslutar härmed rapporteringen efter min By-Passoperation eftersom det känns bra nu och det finns inte mycket att rapportera om. Tack till alla som på något sätt stöttat mig, Eva och barnen under den här perioden. Det har varit ovärderligt och vi är såå tacksamma för att ni finns.
Beskedet från sjukgymnasten är att bröstbenet är nu helt läkt och jag kan börja träna överkroppen med lätta vikter och jag får själv avgöra var gränsen går för vikter och antal repetitioner. Jag får även jogga men ska ta det i etapper så här i början. Hade nog inte tänkt något annat. Det är skönt att veta att friheten när det gäller träning ökar fr o m idag. Jag får dock inte lyfta tunga prylar med statisk belastning ännu och jag skall avvakta ytterligare några veckor innan jag går ut på golfbanan. Lätta övningar på rangen är helt o.k liksom chippning och puttning men det är ju så lätt så det behöver man ju inte träna på, eller 😁?
Idag fyller mm käre bror Björn 65 år och är därmed pensionsmässig. Det låter som att han kommer att fortsätta jobba fast på deltid. Ingegerd och Eva och jag ska överraska honom ikväll med en middag på restaurang Amvrosia i Alingsås. Den 6:e juni har han tänkt sig att ha "party" i stugan för "några kompisar". Vi vet att Eva o jag är bjudna men inte mer.
Jag avslutar härmed rapporteringen efter min By-Passoperation eftersom det känns bra nu och det finns inte mycket att rapportera om. Tack till alla som på något sätt stöttat mig, Eva och barnen under den här perioden. Det har varit ovärderligt och vi är såå tacksamma för att ni finns.
fredag 20 maj 2016
Arbetsplats Karlstad
I april 1989 började vi (Eva och jag) arbeta på våra nya arbetsplatser i Karlstad. Eva började på sjukhuset som narkossköterska och jag började som avdelningschef på räddningstjänsten i Karlstad. Den avdelning jag ansvarade för var räddningstjänstavdelningen med brandstationer i Karlstad (heltid), Molkom (deltid), Våberg (deltid) och Väse (deltid). En större organisation än vad jag tidigare arbetat i som i min nya chefsroll gav mig en rejäl utmaning. Jag fick efter egen begäran hos räddningschef Carl-Göran Jogmar ta över det ekonomiska ansvaret och det fulla personalansvaret för avdelningen vilket jag ansåg vara nödvändigt för att kunna utöva mitt chefskap fullt ut.
Karlstad har en intressant risktopografi med oljehamn, flygplats, kemindustri med tillverkning av bl.a klor, massaindustri, Europaväg och järnväg. Med min egen erfarenhet av att det gäller att skapa meningsfulla arbetsuppgifter för brandmännen när man inte längre har ambulans eller televakt, tillsatte jag ansvarsområden med eget budgetansvar för brandmännen vilket uppskattades mycket. Det fanns också avarter att hantera där vissa hade svårigheter att fokusera på jobbet man var anställd för och istället sysslade med egna företag även på arbetstid. De flesta hade ett starkt intresse och engagemang men det är alltid det fåtal som avviker som tar all energi ifrån dig som chef. Efter ett år gick räddningschefen i pension och en ny chef rekryterades. Det blev Stefan Bergström, tidigare säkerhetschef på Bofors som fick uppdraget och det blev starten på en intressant utvecklingsperiod för mig och en bestående personlig vänskap. Även Kenneth Ericson som nyligen anställts på förebygandeavdelningen blev en viktig arbetskamrat för det fortsatta arbetslivet. Vi la mycket energi på grupputveckling för att skapa engagemang och intresse och drog vid flera tillfällen iväg till de Värmlänska skogarna uppe i Torsby, ibland tillsammans med någon konsult, för att stärka grupper och individer för framtidens utmaningar.
Karlstad var centralort i Värmland vilket innebar ett trevligt och bra samarbete i länet med såväl SOS Alarm (beläget på brandstationsområdet), kommunförbundet, länsstyrelsen och övriga Värmlänska kommuners räddningstjänster. Ett mycket givande och positivt samarbete. Jag satt även som representant för Värmland i Statens Räddningsverks utbildningsråd och jag hade några uppdrag som sakkunnig till stöd för Länsstyrelsen i Värmland och konsultjobb åt Räddningsverket.
Under våren -94 kontaktades jag av En tidigare brandmannakollega som informerade mig om att man sökte räddningschef i Lerum till en nystartad heltidsorganisation och jag blev också uppmanad att söka tjänsten. Efter moget övervägande och diskussioner på hemmaplan bestämde jag mig för att söka jobbet vilket jag också gjorde. Jag fick jobbet och tillträdde i augusti 1994.
Karlstad har en intressant risktopografi med oljehamn, flygplats, kemindustri med tillverkning av bl.a klor, massaindustri, Europaväg och järnväg. Med min egen erfarenhet av att det gäller att skapa meningsfulla arbetsuppgifter för brandmännen när man inte längre har ambulans eller televakt, tillsatte jag ansvarsområden med eget budgetansvar för brandmännen vilket uppskattades mycket. Det fanns också avarter att hantera där vissa hade svårigheter att fokusera på jobbet man var anställd för och istället sysslade med egna företag även på arbetstid. De flesta hade ett starkt intresse och engagemang men det är alltid det fåtal som avviker som tar all energi ifrån dig som chef. Efter ett år gick räddningschefen i pension och en ny chef rekryterades. Det blev Stefan Bergström, tidigare säkerhetschef på Bofors som fick uppdraget och det blev starten på en intressant utvecklingsperiod för mig och en bestående personlig vänskap. Även Kenneth Ericson som nyligen anställts på förebygandeavdelningen blev en viktig arbetskamrat för det fortsatta arbetslivet. Vi la mycket energi på grupputveckling för att skapa engagemang och intresse och drog vid flera tillfällen iväg till de Värmlänska skogarna uppe i Torsby, ibland tillsammans med någon konsult, för att stärka grupper och individer för framtidens utmaningar.
Karlstad var centralort i Värmland vilket innebar ett trevligt och bra samarbete i länet med såväl SOS Alarm (beläget på brandstationsområdet), kommunförbundet, länsstyrelsen och övriga Värmlänska kommuners räddningstjänster. Ett mycket givande och positivt samarbete. Jag satt även som representant för Värmland i Statens Räddningsverks utbildningsråd och jag hade några uppdrag som sakkunnig till stöd för Länsstyrelsen i Värmland och konsultjobb åt Räddningsverket.
Under våren -94 kontaktades jag av En tidigare brandmannakollega som informerade mig om att man sökte räddningschef i Lerum till en nystartad heltidsorganisation och jag blev också uppmanad att söka tjänsten. Efter moget övervägande och diskussioner på hemmaplan bestämde jag mig för att söka jobbet vilket jag också gjorde. Jag fick jobbet och tillträdde i augusti 1994.
tisdag 17 maj 2016
8 veckor efter operationen
Idag är det 8 veckor sedan jag opererades på Sahlgrenska och då ska enligt erfarenheterna mitt bröstben vara läkt och ett nytt skede startar. Det innebär inte enligt min Hjärtsköterska att jag kan börja bygga stenmurar som tidigare men jag kan träna på ett annat sätt med lättare vikter och med målsättningen att "tillåta mig att ta det lugnt under ca 6 mån" för att inte fördärva förutsättningarna för framtiden. Det är jättesvårt kan jag upplysa om eftersom jag längtar ut i trädgården och till att börja återskap lite av de muskler jag hade innan operationen. Jag har dock lovat att vara lydig och det kommer jag att försöka hålla.
Jag känner att jag mår riktigt bra och jag trappar efter hand ner på delar av medicineringen. Den ömhet jag känt över bröstet har nästan helt försvunnit och känns nu nästan bara vid beröring. Jag går så mycket jag kan på dagarna utan att överdriva för jag vill gärna behålla lusten att gå också. Idag på morgonen tog jag en underbar promenad på 1 Tim och 45 min, 10631 steg eller 7,54 km om man så vill. Det var soligt och något kyligt ute på morgonen men det kändes skönt och det var fantastiska bilder som visades under promenaden. Jag var dessutom pigg och kände ingen trötthet trots att terrängen är relativt kuperad.
Än så länge behåller jag vikten efter att ha tappat ca 7 kg under sjukhusvistelsen och i morgon ska jag till vårdcentralen och testa mina nya värden som kommer att ligga till grund för läkarens bedömning av fortsatt medicineringsbehov.
Kanske får jag inhandla lite nya vår- och sommarkläder eftersom byxorna hela tiden åker av mig.
Jag känner att jag mår riktigt bra och jag trappar efter hand ner på delar av medicineringen. Den ömhet jag känt över bröstet har nästan helt försvunnit och känns nu nästan bara vid beröring. Jag går så mycket jag kan på dagarna utan att överdriva för jag vill gärna behålla lusten att gå också. Idag på morgonen tog jag en underbar promenad på 1 Tim och 45 min, 10631 steg eller 7,54 km om man så vill. Det var soligt och något kyligt ute på morgonen men det kändes skönt och det var fantastiska bilder som visades under promenaden. Jag var dessutom pigg och kände ingen trötthet trots att terrängen är relativt kuperad.
Än så länge behåller jag vikten efter att ha tappat ca 7 kg under sjukhusvistelsen och i morgon ska jag till vårdcentralen och testa mina nya värden som kommer att ligga till grund för läkarens bedömning av fortsatt medicineringsbehov.
Kanske får jag inhandla lite nya vår- och sommarkläder eftersom byxorna hela tiden åker av mig.
måndag 9 maj 2016
Utflykt till Österlen
Efter en tid av sjukhusvistelse, operation och rehabilitering har vi under Kristi Himmelsfärdshelgen gjort en utflykt till Skåne och jag tycker mig förstå hur kossorna känner sig när dom kommer ut vid det vårliga "kosläppet". Frihet och glädje.
Torsdag morgon körde vi söderut på E20 till Ängelholm och vidare ut till Kullens fyr och den natursköna restaurangen/fikastället "flickorna på skäret" där vi åt lunch med efterföljande kaffe och toscakaka. Underbart gott och mysigt denna soliga och varma dag i ett vackert naturrum.
Resan gick vidare mot Simrishamn och Brantevik där vi bokat in två nätter på Pensionat "Hörnan". Efter incheckning for vi hungriga vidare till Skillinge och hamnrestaurangen där vi avslutade dagen med en god middag i kvällssolen. Vi somnade gott den kvällen.
Fredag morgon åkte vi efter en morgonpromenad och en god frukost söderöver utefter kusten och gjorde strandhugg på ett antal ställen, bl.a Sandhammarens fyr, Dag Hammarskölds natursköna gård (f.d, numera svenska turistföreningens) och Ale stenar. Sedan vände vi norrut och landade tidig eftermiddag i Kivik och i det underbart vackra Stens huvud, en plats som visade sig från sin allra bästa sida med grönskande bokskogar, vitsippor, hav och en lång stärkande promenad med mycket friskluft. Enkel lunch i Kivik följde efter detta.
Åter i Simrishamn tog vi en välförtjänt mjukglass i hamnen där vi också stötte på en god vän och kollega från räddningstjänsten i Lidköping som hittat en boplats (delår) strax utanför Simrishamn. Kvällen avslutades med en picknick i solnedgången, vid havet i Brantevik.
Lördag morgon, före frukost, tog vi en fantastisk promenad genom ett naturreservat utmed havet i Brantevik. Vi gick på stigar utmed havet och fågelsången var bedövande. Enligt uppgift från en mer insatt medvandrare så var det Näktergal och Hämpling som var de tongivande sångarna denna soliga morgon. Vilken morgon och vilken konsert. Efter frukost for vi norrut mot Karlskrona där vi stämt möte med Gun o Sture Hultsbo som var på utflykt med son husbil. Det blev ett mycket trevligt återseende med fika i form av kaffe och gelatoglass på ett soligt utehaken i centrala Karlskrona. Efter detta trevliga möte styrde vi kosan hemåt och anlände Attholmen vid 18-tiden efter några underbart sköna och trevliga dagar. Välbehövliga för oss båda.
Torsdag morgon körde vi söderut på E20 till Ängelholm och vidare ut till Kullens fyr och den natursköna restaurangen/fikastället "flickorna på skäret" där vi åt lunch med efterföljande kaffe och toscakaka. Underbart gott och mysigt denna soliga och varma dag i ett vackert naturrum.
Resan gick vidare mot Simrishamn och Brantevik där vi bokat in två nätter på Pensionat "Hörnan". Efter incheckning for vi hungriga vidare till Skillinge och hamnrestaurangen där vi avslutade dagen med en god middag i kvällssolen. Vi somnade gott den kvällen.
Fredag morgon åkte vi efter en morgonpromenad och en god frukost söderöver utefter kusten och gjorde strandhugg på ett antal ställen, bl.a Sandhammarens fyr, Dag Hammarskölds natursköna gård (f.d, numera svenska turistföreningens) och Ale stenar. Sedan vände vi norrut och landade tidig eftermiddag i Kivik och i det underbart vackra Stens huvud, en plats som visade sig från sin allra bästa sida med grönskande bokskogar, vitsippor, hav och en lång stärkande promenad med mycket friskluft. Enkel lunch i Kivik följde efter detta.
Åter i Simrishamn tog vi en välförtjänt mjukglass i hamnen där vi också stötte på en god vän och kollega från räddningstjänsten i Lidköping som hittat en boplats (delår) strax utanför Simrishamn. Kvällen avslutades med en picknick i solnedgången, vid havet i Brantevik.
Lördag morgon, före frukost, tog vi en fantastisk promenad genom ett naturreservat utmed havet i Brantevik. Vi gick på stigar utmed havet och fågelsången var bedövande. Enligt uppgift från en mer insatt medvandrare så var det Näktergal och Hämpling som var de tongivande sångarna denna soliga morgon. Vilken morgon och vilken konsert. Efter frukost for vi norrut mot Karlskrona där vi stämt möte med Gun o Sture Hultsbo som var på utflykt med son husbil. Det blev ett mycket trevligt återseende med fika i form av kaffe och gelatoglass på ett soligt utehaken i centrala Karlskrona. Efter detta trevliga möte styrde vi kosan hemåt och anlände Attholmen vid 18-tiden efter några underbart sköna och trevliga dagar. Välbehövliga för oss båda.
tisdag 3 maj 2016
Sex veckor efter ingreppet
Det har nu gått 6 veckor sedan operationen och en viktig första etapp har passerats utan större problem. Jag var hos hjärtsköterskan igår för uppföljning, frågor och goda råd inför framtiden och det var ett bra möte. Eva var med och kollade så att allt gick rätt till och det kändes bra. Det enda värde som inte riktigt svarade mot normalt var blodvärdet som brukar ligga högt på mig (198) men som nu var runt 110. Det har sin naturliga förklaring och kommer förhoppningsvis att rätta till sig efter ett antal blodpuddingar och en massa grönsaker.
När det gäller fortsatt träning så har jag fått rådet att inte förivra mig utan tillåta mig att ta det lugnt ännu ett tag. Bröstbenet har nu läkt men smärtan finns delvis kvar och risken finns att jag försämrar möjligheterna till fortsatt läkning genom att börja för tidigt med för mycket och för intensiv träning i min ambition att "komma tillbaka" till det läge jag var, muskelmässigt, före operationen. Jag ser idag 10 år äldre ut i kroppen och har gått ner 7 kg och tappat en del muskler. Då förstår ni att jag vill ut och springa och lyfta sten och hugga ved men därav blir intet. Sköterskan har tydligt poängterat att jag minst två veckor till ska ta de väldigt försiktigt och sedan ha som mål att ge mig själv ett halvår till återhämtning. Jag kommer att lyda henne.
Jag hade även ett timmeslångt möte med överläkaren på medicinavdelningen Arek Gabrowski, för att diskutera frågor som gällde min "ingång" i samband med mitt första besök på sjukhuset, en händelse som hanterats internt som en avvikelse men som inte påverkat min hälsa på något sätt. Ett mycket bra möte med en engagerad och kunnig person som jag fick stort förtroende för. Vi var vid mötets avslut helt överens om att jag inte har några krav eller förväntningar på sjukhuset eller någon av dess anställda. Kommunikationen mellan vårdcentral och sjukhus kan dock bli mycket bättre men det är inget som i detta fall kan lasta sjukhuset i Alingsås.
Eva o jag behöver ett miljöombyte och eftersom vi fått stryka vår Barcelonaresa ihop med Erenmalms och även vår Rhodosresa i början av juni så blir det istället en tripp till Österlen under tre dagar nu i Kristi himmelsfärdshelgen. Det ska skönt, speciellt nu när våren verkar komma med stora steg.
När det gäller fortsatt träning så har jag fått rådet att inte förivra mig utan tillåta mig att ta det lugnt ännu ett tag. Bröstbenet har nu läkt men smärtan finns delvis kvar och risken finns att jag försämrar möjligheterna till fortsatt läkning genom att börja för tidigt med för mycket och för intensiv träning i min ambition att "komma tillbaka" till det läge jag var, muskelmässigt, före operationen. Jag ser idag 10 år äldre ut i kroppen och har gått ner 7 kg och tappat en del muskler. Då förstår ni att jag vill ut och springa och lyfta sten och hugga ved men därav blir intet. Sköterskan har tydligt poängterat att jag minst två veckor till ska ta de väldigt försiktigt och sedan ha som mål att ge mig själv ett halvår till återhämtning. Jag kommer att lyda henne.
Jag hade även ett timmeslångt möte med överläkaren på medicinavdelningen Arek Gabrowski, för att diskutera frågor som gällde min "ingång" i samband med mitt första besök på sjukhuset, en händelse som hanterats internt som en avvikelse men som inte påverkat min hälsa på något sätt. Ett mycket bra möte med en engagerad och kunnig person som jag fick stort förtroende för. Vi var vid mötets avslut helt överens om att jag inte har några krav eller förväntningar på sjukhuset eller någon av dess anställda. Kommunikationen mellan vårdcentral och sjukhus kan dock bli mycket bättre men det är inget som i detta fall kan lasta sjukhuset i Alingsås.
Eva o jag behöver ett miljöombyte och eftersom vi fått stryka vår Barcelonaresa ihop med Erenmalms och även vår Rhodosresa i början av juni så blir det istället en tripp till Österlen under tre dagar nu i Kristi himmelsfärdshelgen. Det ska skönt, speciellt nu när våren verkar komma med stora steg.
tisdag 26 april 2016
5 veckor efter operation
Idag är det 5 veckor sedan jag genomgick min Bypass-operation och 4 veckor sedan jag kom hem till bostaden. Återhämtningen går bra och jag försöker motionera varje dag och jag har min dosett med tabletter för allt eller också är det mot allt, vet inte. Igår deltog jag för första gången i ett "hjärtträningspass" på lasarettet i Alingsås under ledning av en sjukgymnast. Det var nyttigt och det gick utmärkt för gubben. Träningen bestod av 25 min intervallträning på cykel och stationsträning med i huvudsak den egna kroppen som motvikt. Trevligt att träffa Ulf (min rumskompis på avd 5) och jämföra statusen på våra kroppar efter 5 veckor. Vi fikade och hade en trevlig stund tillsammans.
Idag har jag varit på gymmet i Loo och kört mitt individuella program under ca 1 Tim och nu på e.m har jag varit ute på skogspromenad under ytterligare en Tim och jag känner att jag mår bra av att röra på mig och utsätta kroppen för en viss press. Smärtan finns kvar under bröstet, speciellt på min vänstra sida men den börjar så smått att avta dag för dag och jag äter inte längre mina morfintabletter inför nattsömnen. Jag räknar med att vara hyfsat återställd, förutom när det gäller muskelmassa och kondition, inför den 2 maj då dag ska på återbesök och träffa hjärtsköterskan för en avstämning. Då har det gått 6 veckor efter operationen och mitt bröstbenet ska teoretiskt vara läkt vilket medför att jag kan anstränga mig lite mer som tidigare. Känner fortfarande samma tacksamhet över att ha fått en chans att leva vidare med nya förutsättningar.
Idag har jag varit på gymmet i Loo och kört mitt individuella program under ca 1 Tim och nu på e.m har jag varit ute på skogspromenad under ytterligare en Tim och jag känner att jag mår bra av att röra på mig och utsätta kroppen för en viss press. Smärtan finns kvar under bröstet, speciellt på min vänstra sida men den börjar så smått att avta dag för dag och jag äter inte längre mina morfintabletter inför nattsömnen. Jag räknar med att vara hyfsat återställd, förutom när det gäller muskelmassa och kondition, inför den 2 maj då dag ska på återbesök och träffa hjärtsköterskan för en avstämning. Då har det gått 6 veckor efter operationen och mitt bröstbenet ska teoretiskt vara läkt vilket medför att jag kan anstränga mig lite mer som tidigare. Känner fortfarande samma tacksamhet över att ha fått en chans att leva vidare med nya förutsättningar.
onsdag 13 april 2016
Hammarö
Vår villa på Solstrandsvägen 16 såldes relativt snabbt och det öppnade möjligheter att skriva kontrakt på vår nya bostad, en villa på Lindersvägen 14 på Hammarö. Hammarö är en kommun söder om Karlstad, vilket betyder att Hammarö är en ö i Vänern, med broförbindelser över Klarälven och Dingelsundsfåran till fastlandet. Skoghall är huvudorten på ön som till stora delar består av villabebyggelse men även har en del landsbygd och framförallt en enastående skärgård och fina kuster.
Vår familj bestod vid denna tidpunkt av fyra personer, Eva och jag samt våra barn Hanna (7år) och Ida (3år). Hanna började under hösten första klass på Hammarlundens skola och Ida fick nöja sig med dagis men Ida var glad för det lilla. Första tiden (våren 89) fick vi privat dagmamma i området men det blev kortvarigt eftersom vi vägrade acceptera den lösningen pga personliga problem hos den s.k "dagmamman".
Vi lärde snart känna nya människor genom vårt medlemskap i Hammarö missionsförsamling och främst var det familjen Tyrenhag på Hovlanda som blev våra närmaste vänner och som är så än idag. Vi tillbringade mycket tid tillsammans och barnen trivdes bra ihop. Vi hade dessutom båt och tillbringade många underbara kvällar och dagar på öarna runt omkring Karlstad och Hammarö och vi var också på längre semesterturer i Vänerområdet med båtarna Clarissa och Melrose.
Vi brukar träffas några gånger per år än idag och sätter stort värde på vår gemenskap.
Under tiden på Hammarö föddes Sara (90.03.21) till stor glädje för oss alla.
Vår familj bestod vid denna tidpunkt av fyra personer, Eva och jag samt våra barn Hanna (7år) och Ida (3år). Hanna började under hösten första klass på Hammarlundens skola och Ida fick nöja sig med dagis men Ida var glad för det lilla. Första tiden (våren 89) fick vi privat dagmamma i området men det blev kortvarigt eftersom vi vägrade acceptera den lösningen pga personliga problem hos den s.k "dagmamman".
Vi lärde snart känna nya människor genom vårt medlemskap i Hammarö missionsförsamling och främst var det familjen Tyrenhag på Hovlanda som blev våra närmaste vänner och som är så än idag. Vi tillbringade mycket tid tillsammans och barnen trivdes bra ihop. Vi hade dessutom båt och tillbringade många underbara kvällar och dagar på öarna runt omkring Karlstad och Hammarö och vi var också på längre semesterturer i Vänerområdet med båtarna Clarissa och Melrose.
Vi brukar träffas några gånger per år än idag och sätter stort värde på vår gemenskap.
Under tiden på Hammarö föddes Sara (90.03.21) till stor glädje för oss alla.
Små bakslag....
Igår var det tre veckor sedan operationen och två veckor sedan jag kom hem till residenset på Attholmen och vårt kära uterum som blivit en central plats för min rehabilitering. Här slår jag upp dörrarna på morgonen och stänger sent på kvällen. Ljuset, våren, blommorna, fåglarna och Antens vattenspegel gör att livet känns som något som återvänder med kraft. Jag har fortsatt med dagliga promenader och känner att kroppen återhämtar sig så smått. De 6 veckor som det tar för bröstbenet att läkas går ju inte att påverka så under denna period är det promenader och lättare träningsprogram från sjukgymnasten som gäller.
Jag känner att jag är vid gott mod men för några dagar sedan drabbades jag av en luftrörspåverkan som jag definitivt inte var i behov av, inte nu. Jag har hostat och hostat och dessemellan så har jag hostat. Det gör skitont kan jag upplysa om. Eva har varit hemma två dagar o vårdat sin ynklige man. Ja det är så man känner sig. Min uppgift är ju att vara stark, göra det tunga jobbet, skydda och vårda min familj. Så ser det inte ut nu kan jag meddela och jag vet inte om det är så det ser ut annars heller men man har ju en önskan, en vision. Det är Eva som är den starke, den som allt hänger på. Hon är fantastisk.
Idag börjar hostan ge vika och jag kan lyfta blicken till rehabiliteringsposition igen. Jag måste se till att röra på kroppens olika delar för det finns lite förlorad muskelmassa att hämta igen efter de senaste tre veckorna då jag gått ner från 93 kg till dagens 87kg. Så lite har jag inte vägt sedan jag var en vältränad brandman (1989) men man får samtidigt tacka för hjälpen med viktminskningen som kommer till nytta inför den fortsatta träningen. Till dig som kanske undrar så kan jag säga att; nej, det var ingen bypassoperation i magsäcken som gjordes, det var hjärtat.😀
Jag känner att jag är vid gott mod men för några dagar sedan drabbades jag av en luftrörspåverkan som jag definitivt inte var i behov av, inte nu. Jag har hostat och hostat och dessemellan så har jag hostat. Det gör skitont kan jag upplysa om. Eva har varit hemma två dagar o vårdat sin ynklige man. Ja det är så man känner sig. Min uppgift är ju att vara stark, göra det tunga jobbet, skydda och vårda min familj. Så ser det inte ut nu kan jag meddela och jag vet inte om det är så det ser ut annars heller men man har ju en önskan, en vision. Det är Eva som är den starke, den som allt hänger på. Hon är fantastisk.
Idag börjar hostan ge vika och jag kan lyfta blicken till rehabiliteringsposition igen. Jag måste se till att röra på kroppens olika delar för det finns lite förlorad muskelmassa att hämta igen efter de senaste tre veckorna då jag gått ner från 93 kg till dagens 87kg. Så lite har jag inte vägt sedan jag var en vältränad brandman (1989) men man får samtidigt tacka för hjälpen med viktminskningen som kommer till nytta inför den fortsatta träningen. Till dig som kanske undrar så kan jag säga att; nej, det var ingen bypassoperation i magsäcken som gjordes, det var hjärtat.😀
tisdag 5 april 2016
Brandingenjör
Brandingenjörsutbildningen slutfördes i februari 1989 och avslutades med en studieresa 3 veckor till USA. Vi flög till New York och mellanlandade där innan vi flög vidare till San Francisco där vi tillbringade ett par dagar och besökte bl.a FEMA, USA's motsvarighet till Statens Räddningsverk. Med buss åkte vi söderöver på Highway nr 1 och på väg mot Los Angeles besökte vi bl.a Hearst Castle, danskstaden Solvang och Sanat Barbara. Några dagar i Los Angeles och San Diego med besök på Universal studios, See World och USA's sydligaste flottbas, hela tiden med studiebesök med inriktning brandstationer, utbildningsanläggningar och övningsområden. Jag tillbringade tillsammans med Ingvar S ett dygn på Station nr 8 i LA. Mycket intressant. En dagstur över till Tijuana i Mexico gav hemlängtan och misären var så påtaglig att man kände glädje över att inte behöva växa upp i den miljön. Nästa stopp var Texas, Houston och Galveston där vi besökte Off-shore anläggningen och blev bjudna på en hejdundrande skaldjurskväll som aldrig verkade ta slut, men det gjorde den. Fantastisk gästvänlighet och generositet överallt. Flyget gick vidare till Miami och till Orlando och därefter tillbaka till New York där vi tillbringade de sista två dagarna. Tre fantastiska veckor med intressant innehåll men nu var längtan till Eva och barnen enorm. Det som var skönt var att konstatera att nu var två års studier över och livet kunde återgå till det normala. Frågan var nu, ska jag återgå till mitt jobb som brandman? Självklar inte, men nu då........?
Jag jobbade ett par månader i Alingsås och sökte samtidigt ett jobb som Avdelningschef för räddningstjänstavdelningen i Karlstad. Karlstad hade varit uppe på skolan och marknadsfört sig och Eva och jag tog en tur med bil upp till Värmland och träffade företrädare för Karlstads räddningstjänst och blev mycket väl emottagna. Vi tyckte Karlstad verkade vara en fin plats att bo och arbeta på och Eva skulle inte ha några problem att få jobb på lasarettet.
Vi hittade ett hus på Hammarö och jag fick jobbet, så i början på april 1989 gick flyttlasset till Lindersvägen på Hammarö och det var början på något nytt som skulle vara i drygt 5 år.
Jag jobbade ett par månader i Alingsås och sökte samtidigt ett jobb som Avdelningschef för räddningstjänstavdelningen i Karlstad. Karlstad hade varit uppe på skolan och marknadsfört sig och Eva och jag tog en tur med bil upp till Värmland och träffade företrädare för Karlstads räddningstjänst och blev mycket väl emottagna. Vi tyckte Karlstad verkade vara en fin plats att bo och arbeta på och Eva skulle inte ha några problem att få jobb på lasarettet.
Vi hittade ett hus på Hammarö och jag fick jobbet, så i början på april 1989 gick flyttlasset till Lindersvägen på Hammarö och det var början på något nytt som skulle vara i drygt 5 år.
Förändringens vindar
I mitten av åttiotalet förändrades grunderna för yrket så genomgripande att det kom att leda till stora förändringar för min personliga del.
Strukturen för den landsomfattande alarmeringsfunktionen 90 000 gjordes om och det bildades ett antal larmcentraler runt om i landet. Vi fick ett nytt larmnummer 112 och verksamheten i Alingsås flyttades till den nya länsalarmeringscentralen LAC i Göteborg. Den televakt som var placerad i Alingsås fungerade något år på den nya brandstationen 1980-1986 och hade något år en back-up funktion i det nya systemet. Det var egentligen en riktig utveckling kan jag tycka men det innebar att en av de tre arbetsuppgifter som var bärande i yrket försvann och därmed så minskade kontakterna med övriga kommunen och omvärlden samtidigt som kunskaperna om larmobjekt, räddningsresurser och samverkansmöjligheter i regionen begränsades. Vi blev mer isolerade.
Samtidigt började man från landstingets håll att målinriktat arbeta på att höja kompetenskraven på ambulanssjukvårdare till sjuksköterska och man ansåg också att ambulansen borde flyttas från brandstationen till sjukhuset för att få närhet till sjukvården och förenkla möjligheterna till utbildning och erfarenhetsutbyte mellan uppdragen för ambulanssjukvårdarna. Något som vi förstod var en argumentation som gillades av politikerna men som inte skulle fungera i praktiken. Med den nya utbildningen som vi fått så ansåg vi det vara vettigare att bygga vidare på den påbörjade inriktningen med specialistutbildade brandmän i ambulanserna. Vi förde en kamp under något halvår där vi bjöd in till möten, påverkade politiker och samarbetade med bl.a Trollhättan och Göteborg för att försöka få till stånd en förändring. Tyvärr lyckades vi inte men idag, trettio år senare, pågår diskussioner om att flytta tillbaka ambulanserna till brandstationen.
Dessa två stora förändringar ledde till att personalen tvingades välja sida inför framtiden, brandsidan eller ambulanssidan. Yrket gick mot en total förändring och jag funderade på att hoppa av och göra något helt annat. Jag sökte till Brandingenjörsutbildningen som jag såg som den bästa möjligheten till fortsatt utveckling. Jag kom in på utbildningen, tillsammans med Ingvar Svensson också från Alingsås, och började där i augusti 1987 efter att tjänstledighet utan lön beviljats av min chef.
Jag var nu gift sedan två år tillbaka med Eva och vi hade två underbara döttrar, Hanna och Ida vilket gjorde det till en viktig fråga för hela familjen men efter moget övervägande så bestämde vi oss för att jag skulle ta chansen jag fått o gå utbildningen till Brandingenjör, på Rosersberg 1987-1989. Jag slapp det första utbildningshalvåret eftersom jag arbetat ca 12 år i yrket och denna del av utbildningen ägnades åt delar som berörde yrkets grunder på nivån brandman. I augusti 1987 började jag veckopendla med tåg till skolan på Rosersberg där jag hyrde rum under studietiden, fram till februari 1989.
Strukturen för den landsomfattande alarmeringsfunktionen 90 000 gjordes om och det bildades ett antal larmcentraler runt om i landet. Vi fick ett nytt larmnummer 112 och verksamheten i Alingsås flyttades till den nya länsalarmeringscentralen LAC i Göteborg. Den televakt som var placerad i Alingsås fungerade något år på den nya brandstationen 1980-1986 och hade något år en back-up funktion i det nya systemet. Det var egentligen en riktig utveckling kan jag tycka men det innebar att en av de tre arbetsuppgifter som var bärande i yrket försvann och därmed så minskade kontakterna med övriga kommunen och omvärlden samtidigt som kunskaperna om larmobjekt, räddningsresurser och samverkansmöjligheter i regionen begränsades. Vi blev mer isolerade.
Samtidigt började man från landstingets håll att målinriktat arbeta på att höja kompetenskraven på ambulanssjukvårdare till sjuksköterska och man ansåg också att ambulansen borde flyttas från brandstationen till sjukhuset för att få närhet till sjukvården och förenkla möjligheterna till utbildning och erfarenhetsutbyte mellan uppdragen för ambulanssjukvårdarna. Något som vi förstod var en argumentation som gillades av politikerna men som inte skulle fungera i praktiken. Med den nya utbildningen som vi fått så ansåg vi det vara vettigare att bygga vidare på den påbörjade inriktningen med specialistutbildade brandmän i ambulanserna. Vi förde en kamp under något halvår där vi bjöd in till möten, påverkade politiker och samarbetade med bl.a Trollhättan och Göteborg för att försöka få till stånd en förändring. Tyvärr lyckades vi inte men idag, trettio år senare, pågår diskussioner om att flytta tillbaka ambulanserna till brandstationen.
Dessa två stora förändringar ledde till att personalen tvingades välja sida inför framtiden, brandsidan eller ambulanssidan. Yrket gick mot en total förändring och jag funderade på att hoppa av och göra något helt annat. Jag sökte till Brandingenjörsutbildningen som jag såg som den bästa möjligheten till fortsatt utveckling. Jag kom in på utbildningen, tillsammans med Ingvar Svensson också från Alingsås, och började där i augusti 1987 efter att tjänstledighet utan lön beviljats av min chef.
Jag var nu gift sedan två år tillbaka med Eva och vi hade två underbara döttrar, Hanna och Ida vilket gjorde det till en viktig fråga för hela familjen men efter moget övervägande så bestämde vi oss för att jag skulle ta chansen jag fått o gå utbildningen till Brandingenjör, på Rosersberg 1987-1989. Jag slapp det första utbildningshalvåret eftersom jag arbetat ca 12 år i yrket och denna del av utbildningen ägnades åt delar som berörde yrkets grunder på nivån brandman. I augusti 1987 började jag veckopendla med tåg till skolan på Rosersberg där jag hyrde rum under studietiden, fram till februari 1989.
Från transport till ambulanssjukvård
När jag började som ambulansförare så utbildades jag dels genom de korta kurser som erbjöds via lasarettet och narkospersonalen på operation. Tillsammans med "learning by doing" utifrån arbetskamraters erfarenheter var detta den inledande grund som erbjöds och först när jag arbetat ett tag fick jag gå den grundläggande utbildningen i ambulanssjukvård på 7 veckor som genomfördes i Trollhättan. Med lön under kurstiden fick jag en grundutbildning som var den bästa som fanns i landet vid denna tidpunkt och det kändes bra för nu var jag lika kompetent som övriga i branschen.
Under början av 80-talet växte det fram ett nytt tänk i landet om att patienter inte enbart skulle transporteras in till sjukhus för vård utan att vården skulle startas på plats på ett tydligare sätt och att patienterna skulle göras transportklara på plats innan man sedan genomförde transporten med en stabiliserad patient. En helt ny ambulanssjukvårdarutbildning såg dagens ljus, en utbildning på 20 veckor som gav ytterligare kompetens och ökad förmåga.
Eftersom jag tyckte ambulanssjukvården var intressant så var jag bland de första från Alingsås som sökte och fick möjlighet att 1984 gå denna utbildning i Borås tillsammans med tre kollegor från Alingsås och ytterligare 6 personer från Borås, Kinna och Svenljunga. En mycket bra utbildning som öppnade helt nya dörrar för utveckling av yrkesrollen. Efter denna utbildning fick vi självständigt sätta en intravenös nål för att skapa en infart för t.ex en injektion eller ett dropp. För att få ge något av de 8 läkemedel som fanns tillgängliga i ambulansen så krävdes ordination av läkare på sjukhuset och detta erhölls genom att ordination begärdes och beviljades via radio eller telefon. Att sätta ett dropp för att säkerställa blodtrycket vid t ex en trafikolycka liksom att ge glukos till en patient med insulinkänning och att spola den intravenösa infarten var något vi fick göra på eget bevåg. Vi fick även efter utbildningen intubera en patient med hjärtstillestånd.
Det mest intressanta med utbildningen var trots allt mötet med den narkossköterska som var min lärare och instruktör och som senare skulle komma att bli min hustru, Eva.
Under början av 80-talet växte det fram ett nytt tänk i landet om att patienter inte enbart skulle transporteras in till sjukhus för vård utan att vården skulle startas på plats på ett tydligare sätt och att patienterna skulle göras transportklara på plats innan man sedan genomförde transporten med en stabiliserad patient. En helt ny ambulanssjukvårdarutbildning såg dagens ljus, en utbildning på 20 veckor som gav ytterligare kompetens och ökad förmåga.
Eftersom jag tyckte ambulanssjukvården var intressant så var jag bland de första från Alingsås som sökte och fick möjlighet att 1984 gå denna utbildning i Borås tillsammans med tre kollegor från Alingsås och ytterligare 6 personer från Borås, Kinna och Svenljunga. En mycket bra utbildning som öppnade helt nya dörrar för utveckling av yrkesrollen. Efter denna utbildning fick vi självständigt sätta en intravenös nål för att skapa en infart för t.ex en injektion eller ett dropp. För att få ge något av de 8 läkemedel som fanns tillgängliga i ambulansen så krävdes ordination av läkare på sjukhuset och detta erhölls genom att ordination begärdes och beviljades via radio eller telefon. Att sätta ett dropp för att säkerställa blodtrycket vid t ex en trafikolycka liksom att ge glukos till en patient med insulinkänning och att spola den intravenösa infarten var något vi fick göra på eget bevåg. Vi fick även efter utbildningen intubera en patient med hjärtstillestånd.
Det mest intressanta med utbildningen var trots allt mötet med den narkossköterska som var min lärare och instruktör och som senare skulle komma att bli min hustru, Eva.
Ett mångsidigt yrke
Att vara brandman åren 1973-1987 innebar att ha fått ett stort förtroende att arbeta med en spännande verksamhet, helt inriktad på trygghet för samhällsmedborgarna och på skadebegränsning och livräddning. Jobbet innehöll tre viktiga deluppgifter nämligen brandman, ambulanssjukvårdare och televakt. Brandmannajobbet omfattade brandsläckning, trafikolyckor, naturolyckor, länspumpningar m.m. Ambulansjobbet omfattade sjuktransporter utifrån tre prioritetsklasser där prio-1 är det mest akuta och prio-3 är planeringsbar i tiden. Olycksfall var en annan kategori som mer tydligt markerade att det var fråga om trafikolycka eller annan akut uppkommen skada med hög prioritet. Det vanligaste och mest förekommande var förstås den lågprioriterade transporten, från bostaden till sjukhus eller mellan sjukhus. Televaktsjobbet innebar att man satt i en telefonväxel och tog emot inkommande samtal och automatiska brandlarm. Det var vanliga telefonsamtal om t.ex ambulansbeställningar, frågor om eldning, brandskyddsfrågor, katter i träd, gropar i vägen och allt mellan himmel o jord. Det var samtal på larmnumret 90 000 från de kommuner som var anslutna till brandstationen i Alingsås och det var Lerum, Vårgårda, Herrljunga och Alingsås kommuner.
Olycks- och brandförebyggande arbete sköttes vid denna tidpunkt av de högre befälen på brandstationen och var inget som den enskilde brandmannen ägnade sig åt. Eftersom jag gick byggnadsteknisk linje på gymnasiet så fick jag erbjudande om att delta lite vid brandsyner och följde med vicechefen Stig Lycke vid några tillfällen och en första inblick i dessa frågor.
På kvällstid vardagar och på lördagar e.m och söndagar var det ovanligt med planerat arbete och schemat innehöll s.k "disponibel tid" vilket innebar att om det var lungt i övrigt så fanns det utrymme för att meka med den egna bilen eller att ägna sig åt något annat. På vårt skiftlag spelade vi en hel del tillsammans och gruppen "Eld o lågor" blev ett faktum. Vi spelade på någon enstaka fest men för övrigt blev det mest interna spelningar på brandstationen och i kyrkparken sena lördagkvällar. Den disponibla tiden försvann under 80-talet och ersatts av schemalagd arbetstid under större delen av den vakna tiden. Nattetid var det dock inte möjligt att lägga ut någon arbetstid, med undantag självklart för larm, så då vilade brandmannen sig inför det kommande storlarmet.
Brandmannasysslorna, som självklart innehöll ett stort mått av underhåll och service, matlagning, övning, fysisk träning m.m, utgjorde basen för arbetet medan ambulansarbetet och arbetet som televakt fordrade mer utbildning och erfarenhet innan man fick fullständig behörighet och förtroende för dessa sysslor. Bedömningen om man var mogen att gå in i respektive uppdrag gjordes av min egen förman, tillsammans med högre chefer.
Branmannnajobbet under denna tid var oerhört intressant och mångskiftande och det gjorde att jag stortrivdes med mitt jobb och såg stora utvecklingsmöjligheter för framtiden.
Olycks- och brandförebyggande arbete sköttes vid denna tidpunkt av de högre befälen på brandstationen och var inget som den enskilde brandmannen ägnade sig åt. Eftersom jag gick byggnadsteknisk linje på gymnasiet så fick jag erbjudande om att delta lite vid brandsyner och följde med vicechefen Stig Lycke vid några tillfällen och en första inblick i dessa frågor.
På kvällstid vardagar och på lördagar e.m och söndagar var det ovanligt med planerat arbete och schemat innehöll s.k "disponibel tid" vilket innebar att om det var lungt i övrigt så fanns det utrymme för att meka med den egna bilen eller att ägna sig åt något annat. På vårt skiftlag spelade vi en hel del tillsammans och gruppen "Eld o lågor" blev ett faktum. Vi spelade på någon enstaka fest men för övrigt blev det mest interna spelningar på brandstationen och i kyrkparken sena lördagkvällar. Den disponibla tiden försvann under 80-talet och ersatts av schemalagd arbetstid under större delen av den vakna tiden. Nattetid var det dock inte möjligt att lägga ut någon arbetstid, med undantag självklart för larm, så då vilade brandmannen sig inför det kommande storlarmet.
Brandmannasysslorna, som självklart innehöll ett stort mått av underhåll och service, matlagning, övning, fysisk träning m.m, utgjorde basen för arbetet medan ambulansarbetet och arbetet som televakt fordrade mer utbildning och erfarenhet innan man fick fullständig behörighet och förtroende för dessa sysslor. Bedömningen om man var mogen att gå in i respektive uppdrag gjordes av min egen förman, tillsammans med högre chefer.
Branmannnajobbet under denna tid var oerhört intressant och mångskiftande och det gjorde att jag stortrivdes med mitt jobb och såg stora utvecklingsmöjligheter för framtiden.
måndag 4 april 2016
En vårdag med fortsatt fysisk aktivitet
Idag var de däckbyte på våra båda bilar och Eva var ledig så detta skedde på Däckstället i Loo där våra däck förvaras. Jag åkte med när Eva lämnade den andra bilen och tillbringade tiden under däckbytet på gymmet i Loo. Jag cyklade lite lätt på en motionscykel och körde en väldigt enkel benpress och på hemvägen släppte Eva av mig i Nytorp och jag promenerade upp över Tegelkärr och det var rätt ansträngande eftersom det är en lång och brant uppförsbacke innan det sedan går nedför mot Attholmen. Eva körde hem bilen och kom sedan gående för att möta mig på vägen. En härlig promenad som ökade på flåset och som följdes av en go fika på altanen i den härliga vårvärmen. Eva passade på med lite trädgårdsbestyr medan jag tog igen mig i vårt uterum.
Efter lunch gick vi ytterligare en promenad upp emot Kärralid och in i skogen mot Lindås. De första backarna upp emot Kärralid suger ordentligt i en nyopererad kropp men det känns samtidigt gott att det är o.k att anstränga sig så att man flåsar, trots att det är knappt två veckor sedan jag opererade mitt hjärta. Fantastiskt tycker jag.
Dagens aktiviteter slutade på ca 9 500 steg eller 6 km vilket jag är stolt över.
lördag 2 april 2016
Mjukstart med fysisk träning
Kroppen tappar ganska snabbt den eventuella muskulatur som funnits och det gäller att så fort som möjligt, efter omständigheterna, få igång kroppen igen. Idag har jag promenerat vid två tillfällen och gjort det i lite mer krävande backar jämfört med tidigare planmark. Det blev ca 6 km eller 7 813 steg och det är jag rätt nöjd med. Eva och jag gjorde ett kort besök på gymmet i Loo för att göra en minitest av motionscykeln och benpressmaskinen. Funkar nog bra men jag ska först bjuda in Sara så att hon får hjälpa mig med de viktiga små tipsen innan jag kör igång med gymmandet. En riktigt bra dag som även innehöll ett fikabesök av Kjell o Christina och en god avslutande middag. Jag är mycket tillfreds med den första lördagen i hemmiljön. Jag är fortfarande beroende av smärtlindrng via medicin och kommer att vara så ett tag framöver, med det får gå. Självklart är jag också beroende av min älskade hustru Eva som innebär en oerhörd trygghet för mig.
torsdag 31 mars 2016
Tillbaka på Attholmen
Nu är jag hemma igen på Attholmen och försöker klara mig med största försiktighet genom medicinering och lättare vardagssysslor. Besök och telefonsamtal från goda vänner förgyller min dag och jag försöker genomföra mitt fysträningsprogram och mina andningsövningar enligt direktiven från läkare och sjukgymnast. Jag är helt beroende av smärtlindring för att kunna fungera och jag har bra sakkunnig hjälp av Eva och Hanna när det gäller den medicinska konsultationen. Sover än så länge hyfsat med hjälp av medicinerna. Det är lite skillnad på rehabiliteringsmiljön här på Attholmen jämfört med att ligga på sjukhus, men tack och lov att vi har våra sjukhus och en i de allra flesta fall professionella personal som arbetar där. Jag har i efterhand fått veta att jag blev opererad av den läkare som anses vara nr 1 och det känns ju väldigt bra.
onsdag 30 mars 2016
Efter operationen
Strax efter kl: 12, efter 4 timmars operation, kördes jag från operationsavdelningen till uppvakningsenheten på thoraxkliniken och samtidigt ringde kirurgen, som gjort ett fantastiskt bra jobb, till min älskade hustru Eva och meddelade att operationen gått bra och att Eva kunde ringa mig efter ytterligare någon timme.
Vid tretiden hade Eva och jag en första, mycket diffus kontakt via telefon och vi var båda väldigt nöjda med utgången. Nästa kontakt skedde vid femtiden då jag transporterats över till intensivvårdsavdelningen, där jag sedan låg kvar i ytterligare 22 tim och därefter flyttades jag till vårdavdelningen där jag stannade till påskafton. På påskafton kl 13.00 blev jag hämtad av en tidigare kollega, Peter Markusson, som tjänstgjorde på sjuktransportbilen denna dag. Peter körde mig till Alingsås lasarett och avdelning 5, rum 19, plats 2. Precis som tidigare, granne med min rumskompis Ulf Nilsson som också anlänt från Sahlgrenska, efter en liknande operation.
På annandagen meddelade läkaren att jag kunde få komma hem på permission några timmar och om det fungerade bra så kunde jag även stanna hemma över natten. Jag tog chansen och det funkade bra. Dagen efter åkte jag tillbaka till sjukhuset för att genomgå ultraljudsundersökning och för att ta lite avslutande prover. Därefter blev jag utskriven och fick komma hem. På dagen en vecka efter operationen.
Allt har gått bra och jag är så oerhört tacksam för de insatser som gjorts och för det stöd jag upplevt från familj och vänner. Helt fantastiskt. En oerhört stor tacksamhet känner jag främst mot Eva och tjejerna som nog dragit det största lasset under min sjukdomstid och till Gud som hela tiden varit nära på ett påtagligt sätt.
På annandagen meddelade läkaren att jag kunde få komma hem på permission några timmar och om det fungerade bra så kunde jag även stanna hemma över natten. Jag tog chansen och det funkade bra. Dagen efter åkte jag tillbaka till sjukhuset för att genomgå ultraljudsundersökning och för att ta lite avslutande prover. Därefter blev jag utskriven och fick komma hem. På dagen en vecka efter operationen.
Allt har gått bra och jag är så oerhört tacksam för de insatser som gjorts och för det stöd jag upplevt från familj och vänner. Helt fantastiskt. En oerhört stor tacksamhet känner jag främst mot Eva och tjejerna som nog dragit det största lasset under min sjukdomstid och till Gud som hela tiden varit nära på ett påtagligt sätt.
Operationsdagen
Tisdagen den 22 mars väcktes jag kl 06.00 och fick duscha mig och återigen tvätta mig med Hibiskrub för att vara så ren som möjligt när jag senare skulle rullas in på thoraxoperation för by-pass-operation. Jag blev premedicinerad för att vara så avslappnad och lugn som möjligt vid själva sövningen.
Jag minns att jag kl: 07.30 transporterades i min säng ner till operation, som låg på våningen under vårdavdelningen, och rullades in på operationssalen kl: 07.45, där jag möttes av operations- och narkospersonal, klädda för ingrepp. Jag blev helt lugn av den professionella miljö och attityd jag mötte och jag såg att de höll en mask en bit ifrån min mun och en narkossköterska eller var det kanske en narkosläkare sa att "nu ska du få lite syrgas".
Sedan slocknade jag.....
Jag minns att jag kl: 07.30 transporterades i min säng ner till operation, som låg på våningen under vårdavdelningen, och rullades in på operationssalen kl: 07.45, där jag möttes av operations- och narkospersonal, klädda för ingrepp. Jag blev helt lugn av den professionella miljö och attityd jag mötte och jag såg att de höll en mask en bit ifrån min mun och en narkossköterska eller var det kanske en narkosläkare sa att "nu ska du få lite syrgas".
Sedan slocknade jag.....
måndag 21 mars 2016
Sahlgrenska
Den 21/3 vaknade jag som vanligt efter en hyfsad nattsömn. Rumskompisen hade för andra natten i rad förflyttats till dagrummet pga sitt oroliga beteende. Sköterskorna tyckte det var lättare att hålla koll på honom och två till och eftersom man är tre personal på 21 patienter så kan man mycket väl förstå deras resonemang. Jag fick ju dessutom fördel av detta genom att det blev lungt på rummet, åtminstone efter kl 01.00.
Efter frukost duschade och tvättade jag mig inför förflyttningen till Sahlgrenska. Jag fick nya elektroder och rena kläder. Kliniskt ren intog jag kl: 12.00 en mycket god lunch som bestod av ris och kryddad kött/korvgryta med grönsaker. Ambulanstransporten var beställd och hade uppdraget att transportera mig till Sahlgrenska till kl: 14.00. Halv två anlände den s.k lättambulansen och jag bjöds på en lugn och trevlig transport och anlände Sahlgrenska ca kl: 14.30.
Jag togs emot av vänliga sköterskor och blev inlagd på avd 12, som ligger ihop med avd 25 och som är eftervårdsavdelningar. I anslutning ligger även den avdelning man kommer till direkt efter operation och själva operation ligger våningen under.
Jag fick omgående besök av en "forskare" som frågade om jag kunde tänka mig att delta i en studie gällande stamcellsforskning. En liten muskelbit från hjärtat (som normalt skulle slängas) ville man ta tillvara för framtida studier och efter att ha pratat med kirurgen om detta bestämde jag mig för att skriva på.
Fick sedan träffa narkosläkaren som under operationen ansvarar för att jag sover tillräckligt djupt och att jag mår bra i övrigt och detta samtal kändes väldigt bra. På samma sätt upplevde jag samtalet med kirurgen strax efteråt. Han kollade in mina "gräshoppeben" och markerade med tusch de fina kärl som han ville använda för att försörja hjärtat.
Jag löste korsord och fick sedan en middag bestående av köttgryta och potatismos. Så där......
Senare i kväll ska jag duscha och återigen tvätta mig med Hibiskrub, vilket sedan ska upprepas i morgon bitti, innan operationen.
Allt är lungt här på 12:an och det verkar som att tidsplanen kommer att hålla.
Efter frukost duschade och tvättade jag mig inför förflyttningen till Sahlgrenska. Jag fick nya elektroder och rena kläder. Kliniskt ren intog jag kl: 12.00 en mycket god lunch som bestod av ris och kryddad kött/korvgryta med grönsaker. Ambulanstransporten var beställd och hade uppdraget att transportera mig till Sahlgrenska till kl: 14.00. Halv två anlände den s.k lättambulansen och jag bjöds på en lugn och trevlig transport och anlände Sahlgrenska ca kl: 14.30.
Jag togs emot av vänliga sköterskor och blev inlagd på avd 12, som ligger ihop med avd 25 och som är eftervårdsavdelningar. I anslutning ligger även den avdelning man kommer till direkt efter operation och själva operation ligger våningen under.
Jag fick omgående besök av en "forskare" som frågade om jag kunde tänka mig att delta i en studie gällande stamcellsforskning. En liten muskelbit från hjärtat (som normalt skulle slängas) ville man ta tillvara för framtida studier och efter att ha pratat med kirurgen om detta bestämde jag mig för att skriva på.
Fick sedan träffa narkosläkaren som under operationen ansvarar för att jag sover tillräckligt djupt och att jag mår bra i övrigt och detta samtal kändes väldigt bra. På samma sätt upplevde jag samtalet med kirurgen strax efteråt. Han kollade in mina "gräshoppeben" och markerade med tusch de fina kärl som han ville använda för att försörja hjärtat.
Jag löste korsord och fick sedan en middag bestående av köttgryta och potatismos. Så där......
Senare i kväll ska jag duscha och återigen tvätta mig med Hibiskrub, vilket sedan ska upprepas i morgon bitti, innan operationen.
Allt är lungt här på 12:an och det verkar som att tidsplanen kommer att hålla.
lördag 19 mars 2016
I väntan på operation
Återigen börjar oron göra sig påmind, framför allt för att väntetiden fram till operation kan bli lång och för att jag numera vet om att jag har ett hjärta som inte är vad det borde vara. Under fredag f.m den 18/3 fick jag besked från ronderande läkare att jag kan komma att få en operationstid nästa vecka men att ingenting kunde lovas. Det var en positiv nyhet som gladde mig. I mitt bakhuvud fanns ju tanken på en väntetid på mellan en och två veckor i värsta fall, kanske mer. Så brukar de vara.
Fick flera besök under fredagen som gjorde min dag och jag kände starkt hur viktigt det är med vänner, riktiga vänner. Har du några goda vänner så vårda dom väl o tänk inte i första hand på att skaffa fler. Blev inte mindre glad när jag på e.m fick besök av läkaren som sa att jag hade en inplanerad operationstid på tisdag nästa vecka och att jag ska inställa mig på Sahlgrenska på måndagen den 21/3 kl: 14.00. Fyra dagar efter hemkomsten från Borås och på min dotter Saraś födelsedag. Yess !
Maten smakar bra denna helg och alla människor är så underbara. Gick ca 100 ggr fram och tillbaka på balkongen utanför matsalen (8 m lång) i solskenet till musiken från min spellista "gubbröra" som jag skapat till Sara så att hennes gubbar på träningspasset på arenan i Utby ska kunna känna igen sig.
Har fått lite information från sjukgymnasten om vikten av andningsträning efter operationen eftersom lungorna varit passiva i några timmar och ersatts av hjärt-lungmaskinen. Använde därför promenaden på balkongen till att samtidigt andningsträna och tyckte mig faktiskt känna att detta är bra.
Fick flera besök under fredagen som gjorde min dag och jag kände starkt hur viktigt det är med vänner, riktiga vänner. Har du några goda vänner så vårda dom väl o tänk inte i första hand på att skaffa fler. Blev inte mindre glad när jag på e.m fick besök av läkaren som sa att jag hade en inplanerad operationstid på tisdag nästa vecka och att jag ska inställa mig på Sahlgrenska på måndagen den 21/3 kl: 14.00. Fyra dagar efter hemkomsten från Borås och på min dotter Saraś födelsedag. Yess !
Maten smakar bra denna helg och alla människor är så underbara. Gick ca 100 ggr fram och tillbaka på balkongen utanför matsalen (8 m lång) i solskenet till musiken från min spellista "gubbröra" som jag skapat till Sara så att hennes gubbar på träningspasset på arenan i Utby ska kunna känna igen sig.
Har fått lite information från sjukgymnasten om vikten av andningsträning efter operationen eftersom lungorna varit passiva i några timmar och ersatts av hjärt-lungmaskinen. Använde därför promenaden på balkongen till att samtidigt andningsträna och tyckte mig faktiskt känna att detta är bra.
Tillbaka till Alingsås.
Jag fick ligga kvar på HIA (Hjärtintensiven) i Borås under e.m och vid 4-tiden berättade läkaren att man vid konferensen med den samlade expertisen i Borås och Sahgrenska kommit fram till att man förordade att göra en By-pass-operation och denna skulle utföras på Sahlgrenska så snart som möjligt. Alternativet var att göra flera ingrepp i form av balongsprängningar eftersom det var så pass omfattande förträngningar. En By-pass-operation som är ett relativt stort ingrepp skulle vara ett mer effektivt sätt att hantera problemet speciellt utifrån att jag även har diabetes, typ2. I telefonsamtalet med Eva kände jag hur det brast för mig och känslorna gjorde att jag hade svårt att prata vidare med henne i telefonen. Jag tänkte på henne och "barnen" och såg värsta scenariot framför mig under korta stunder. Den starkaste och återkommande känslan var trots allt att jag var buren av min skapare och att detta kommer att gå bra. Lyssnade mycket på musik och till tonerna av bl.a Roland Utbult och Peter Hallström kunde jag känna mig glad och trygg även om min fiende nummer ett gjorde sina försök att bryta ner mig. Han lyckades inte och kommer aldrig att lyckas !
Ambulans var beställd till kl:17.00 och det blev en återresa i en s.k "lättvårdsambulans", en fullt akututrustad bil men med bemanning av endast en sjuksköterska. Eva mötte upp på avdelningen med ett kärleksfullt men bekymrat leende o det var trots allt gott att vara tillbaka.
Jag fick tillbaka mitt gamla rum men nu med fönsterplatsen eftersom min förra rumskamrat Ulf nu hade förflyttats till Sahlgrenska för operation. Kände mig hemma samtidigt som jag nu kände den unkna doften av vårdavdelning med en doft av rengöringsmedel och urin som blev mer påtaglig med min nya rumskompis som inte var så pigg. Jag vädrade och använde sprayen på toaletten för att få till en något fräschare doft i rummet, där jag förstod att jag kommer att tillbringa ytterligare ett antal dygn. Nu hade jag en del att fundera på och jag kände mig ganska nedstämd stundtals men med flera goda vänners tröst och förböner och den alltid frigörande musiken som man numera kan bära med sig i telefonen vart man går så har funderingarna mer och mer övergått i det hoppfulla och positiva.
Inlagd på sjukhuset i Alingsås
Den 10 mars blev jag alltså inlagd på avdelning 5, hjärtintensiven på Alingsås lasarett, för fortsatt utredning av det förhöjda Troponinvärdet. För första gången i mitt 63-åriga liv var jag intagen för vård på sjukhus. Jag hade tidigare besökt akutmottagningen som patient endast vid ett tillfälle och det var när jag som 14-åring krockat med en bil när jag olovandes körde moped och "råkade snedda för mycket" i en korsning, Gråbovägen/Sjömansvägen i Alingsås. Jag hade kommit över nycklarna och passat på att provköra då inte mina föräldrar var hemma. Det blev en läxa för mig.
Denna gång handlade det om hjärtat och misstankar om att allt inte stod rätt till. Jag genom gick ultraljudsundersökning, lungröntgen och diverse olika provtagningar innan jag tisdagen den 15/3 skickades med ambulans till Borås lasarett för kranskärlsunderökning, ett led i den totala utredningen. Läkarna berättade vad som skulle ske och bad om min tillåtelse att göra nödvändiga "korrigeringar" om så skulle behövas, korrigeringar av ev igensättningar av kärlen i form av insättning av s.k stent eller kanske balongsprängning av kärl. Självklart gav jag mitt godkännande till detta. Vad hade jag för alternativ? Jag trodde ju inte heller att det kunde vara så besvärligt eftersom allt skedde genom att en tunn tråd fördes in i en artär i höger arm allt under min egen övervakning via en TV-monitor. Dessutom hade ultraljudsundersökningen visat på ett starkt hjärta med bra genomflöde och lungröntgen och EKG var också utan anmärkning. Hur svårt kan det va?
Jag låg i Borås över natten och kl : 08.30 fördes jag in på operationssalen för det omtalade ingreppet, nyduschad o fin. Kände mig helt frisk och såg fram emot att få komma hem, trots att vårdpersonalen är fantastisk och maten smakar bra. Jag kan verkligen inte klaga.
Läkaren som gjorde ingreppet sprutade kontrastvätska samtidigt som han skickligt förde tråden via artären och vidare till hjärtat och in i kranskärlen. Han sa inte så mycket men det tyckte jag var o.k. Han måste ju få jobba ostörd. Efter ca 25 min var han var klar och tog av sig munskyddet under tiden som han vände sig mot mig. Han förklarade lungt o sansat hur läget såg ut och det visade sig vara flera kärl som var igensatta och att han behövde diskutera fallet med övriga kollegor och med expertisen på Sahlgrenska. De skulle ha en telefonkonferens kl 13.00 så läkaren meddelade att han återkommer under e.m med mer information. Det kändes ju "så där"......
Denna gång handlade det om hjärtat och misstankar om att allt inte stod rätt till. Jag genom gick ultraljudsundersökning, lungröntgen och diverse olika provtagningar innan jag tisdagen den 15/3 skickades med ambulans till Borås lasarett för kranskärlsunderökning, ett led i den totala utredningen. Läkarna berättade vad som skulle ske och bad om min tillåtelse att göra nödvändiga "korrigeringar" om så skulle behövas, korrigeringar av ev igensättningar av kärlen i form av insättning av s.k stent eller kanske balongsprängning av kärl. Självklart gav jag mitt godkännande till detta. Vad hade jag för alternativ? Jag trodde ju inte heller att det kunde vara så besvärligt eftersom allt skedde genom att en tunn tråd fördes in i en artär i höger arm allt under min egen övervakning via en TV-monitor. Dessutom hade ultraljudsundersökningen visat på ett starkt hjärta med bra genomflöde och lungröntgen och EKG var också utan anmärkning. Hur svårt kan det va?
Jag låg i Borås över natten och kl : 08.30 fördes jag in på operationssalen för det omtalade ingreppet, nyduschad o fin. Kände mig helt frisk och såg fram emot att få komma hem, trots att vårdpersonalen är fantastisk och maten smakar bra. Jag kan verkligen inte klaga.
Läkaren som gjorde ingreppet sprutade kontrastvätska samtidigt som han skickligt förde tråden via artären och vidare till hjärtat och in i kranskärlen. Han sa inte så mycket men det tyckte jag var o.k. Han måste ju få jobba ostörd. Efter ca 25 min var han var klar och tog av sig munskyddet under tiden som han vände sig mot mig. Han förklarade lungt o sansat hur läget såg ut och det visade sig vara flera kärl som var igensatta och att han behövde diskutera fallet med övriga kollegor och med expertisen på Sahlgrenska. De skulle ha en telefonkonferens kl 13.00 så läkaren meddelade att han återkommer under e.m med mer information. Det kändes ju "så där"......
torsdag 10 mars 2016
Symptom vid ansträngning
Under vintern 15/16 har jag känt en svag, svidande känsla under bröstbenet då jag varit ute och promenerat. Inget som jag bekymrat mig så mycket över men misstanken om begynnande kärlkramp har såklart funnits där i bakgrunden. Efter många år inom ambulanssjukvården så är det inte främmande för mig vad detta kan komma att betyda men samtidigt skjuter jag gärna detta i från mig eftersom jag alltid varit frisk och fortfarande tror att detta är ingen fara, det går över. Jag har skottat tung blötsnö vid flera tillfällen under denna vinter och varit i Italien och åkt skidor och under dessa aktiviteter har jag inte känt av någon smärta överhuvud taget.
Ett gott råd från en professionell bedömare (min svägerska Ingegerd) fick mig trots allt att ringa vårdcentralen i Sollebrunn och boka in en tid för undersökning. Jag fick en tid redan dagen efteråt, den 26/2 kl: 10.00.
Undersökningen gick bra och på EKG syntes inget konstigt. Blodprovet visade en något förhöjd halt av Troponin (0,16) ett värde som normalt skulle ligga under 0,06. Efter detta åkte jag hem och vid 5-tiden samma dag ringde AT-läkaren och sa att dom behöver ha ett referensvärde, taget inom 6 tim och eftersom de stänger kl: 16.30 så ville han att jag skulle åka n till akuten i Alingsås och ta detta blodprov. Vi (Eva o jag) åkte in o tillbringade kvällen, från 17.00-21.45, med diverse undersökningar och provtagningar, på akuten och fick sedan åka hem, i avvaktan på provsvaren. Enligt senare bedömningar var detta fel sätt att hantera ärendet och jag borde istället blivit inlagd för fortsatt utredning direkt den kvällen. När jag två veckor senare ringde akuten och frågade efter mina provsvar kom ett yrvaket besked från läkaren jag träffat tidigare att jag skulle komma in direkt till sjukhuset för att de ville lägga n mig omgående för utredning. Så blev det.
Ett gott råd från en professionell bedömare (min svägerska Ingegerd) fick mig trots allt att ringa vårdcentralen i Sollebrunn och boka in en tid för undersökning. Jag fick en tid redan dagen efteråt, den 26/2 kl: 10.00.
Undersökningen gick bra och på EKG syntes inget konstigt. Blodprovet visade en något förhöjd halt av Troponin (0,16) ett värde som normalt skulle ligga under 0,06. Efter detta åkte jag hem och vid 5-tiden samma dag ringde AT-läkaren och sa att dom behöver ha ett referensvärde, taget inom 6 tim och eftersom de stänger kl: 16.30 så ville han att jag skulle åka n till akuten i Alingsås och ta detta blodprov. Vi (Eva o jag) åkte in o tillbringade kvällen, från 17.00-21.45, med diverse undersökningar och provtagningar, på akuten och fick sedan åka hem, i avvaktan på provsvaren. Enligt senare bedömningar var detta fel sätt att hantera ärendet och jag borde istället blivit inlagd för fortsatt utredning direkt den kvällen. När jag två veckor senare ringde akuten och frågade efter mina provsvar kom ett yrvaket besked från läkaren jag träffat tidigare att jag skulle komma in direkt till sjukhuset för att de ville lägga n mig omgående för utredning. Så blev det.
måndag 7 mars 2016
Första stegen som brandman.
Våren 1973 introducerades jag inför sommarens semestervikariat genom att genomgå ett antal övningar, kvällstid på brandstationen i Alingsås, som då låg bakom rådhuset vid stora torget. Övningarna handlade bl.a om att lägga ut och koppla slangar, köra pumpar, klättra i stegar samt enklare grunder i rökdykning. Utrustningen jag fick ut var för mitt personliga skydd och bestod av overall, hjälm, stövlar, livlina och handskar. Jag kände på mig att det uppdrag jag gick in i var meningsfullt och spännande.
I min introduktion ingick också en vecka på operationsavdelningen på Alingsås lasarett där jag fick lära mig hålla fria luftvägar på medvetslösa personer och studera viktiga tecken på livshotande tillstånd. Ett besök på förlossningen och på obduktion ingick också i förberedelserna för yrket som förutom att släcka bränder även innehöll att "åka ambulans". Första tiden fick man dock nöja sig med att åka med som tredjeman på enklare transporter, för att senare börja framföra fordonet på ett säkert sätt (körning utan patient) och därefter, när man bedömdes mogen för uppdraget, fullt ut köra på utryckning och vårda patienter. Första sommaren var det heller inte aktuellt att framföra de tyngre brandbilarna eftersom jag bara hade B-körkort och saknade erfarenhet av tunga fordon.
Jag var - om jag får säga det själv - rätt vältränad efter att ha tränat gymnastik och spelat volleyboll under flera år. Jag var dessutom en van simmare och inte rädd för att dyka från höga höjder, så jag kände mig väl förberedd för vad som komma skulle men hade ingen aning om vad som väntade, och tur var väl det. Visst förstod jag att det kunde bli tufft men som 21 åring och oerfaren på området olyckor och elände gick jag in i jobbet med hull och hår och tänkte att "detta kommer bli kul".
Jag kom ganska omgående att sättas på prov i det nya yrket och känna på de fysiska och även psykiska påfrestningar som yrket innebär, då jag efter endast en veckas tjänstgöring som brandman, vid en simövning i sjön Gerdsken fick användning av min vattenvana då jag jag lyckades hämta upp en drunknad person från ca 3 m djup och påbörja hjärt- lungräddning genom inblåsningar direkt i vattnet. Personen som var i medelåldern hade legat i vattnet några minuter och svävade under några dagar mellan liv och död. Hans liv gick dock inte att rädda och sorgen var påtaglig hos alla närvarande, vilket jag förstod först senare då jag fick reda på att det var en av våra egna arbetskamrater som omkommit. En kollega som jag inte tidigare träffat och inte visste något om. Det var svårt att somna den kvällen och på den tiden var det inte vanligt med debriefing utan var och en sörjde i sin ensamhet. Dagen därpå hölls en minnesstund med en tyst minut på gården bakom brandstationen. Brandmannen lämnade hustru och två barn efter sig varav ett barn bara var ett par månader gammalt. Funderingarna kom och gick.....vad hände......kunde jag gjort något mer? på ett annat sätt? Jag insåg att jag måste vara väl förberedd i det här jobbet. När man väl står där och olyckan har hänt så måste man kuna handla rent reflexmässigt utifrån vad man lärt sig och övat in.
I min introduktion ingick också en vecka på operationsavdelningen på Alingsås lasarett där jag fick lära mig hålla fria luftvägar på medvetslösa personer och studera viktiga tecken på livshotande tillstånd. Ett besök på förlossningen och på obduktion ingick också i förberedelserna för yrket som förutom att släcka bränder även innehöll att "åka ambulans". Första tiden fick man dock nöja sig med att åka med som tredjeman på enklare transporter, för att senare börja framföra fordonet på ett säkert sätt (körning utan patient) och därefter, när man bedömdes mogen för uppdraget, fullt ut köra på utryckning och vårda patienter. Första sommaren var det heller inte aktuellt att framföra de tyngre brandbilarna eftersom jag bara hade B-körkort och saknade erfarenhet av tunga fordon.
Jag var - om jag får säga det själv - rätt vältränad efter att ha tränat gymnastik och spelat volleyboll under flera år. Jag var dessutom en van simmare och inte rädd för att dyka från höga höjder, så jag kände mig väl förberedd för vad som komma skulle men hade ingen aning om vad som väntade, och tur var väl det. Visst förstod jag att det kunde bli tufft men som 21 åring och oerfaren på området olyckor och elände gick jag in i jobbet med hull och hår och tänkte att "detta kommer bli kul".
Jag kom ganska omgående att sättas på prov i det nya yrket och känna på de fysiska och även psykiska påfrestningar som yrket innebär, då jag efter endast en veckas tjänstgöring som brandman, vid en simövning i sjön Gerdsken fick användning av min vattenvana då jag jag lyckades hämta upp en drunknad person från ca 3 m djup och påbörja hjärt- lungräddning genom inblåsningar direkt i vattnet. Personen som var i medelåldern hade legat i vattnet några minuter och svävade under några dagar mellan liv och död. Hans liv gick dock inte att rädda och sorgen var påtaglig hos alla närvarande, vilket jag förstod först senare då jag fick reda på att det var en av våra egna arbetskamrater som omkommit. En kollega som jag inte tidigare träffat och inte visste något om. Det var svårt att somna den kvällen och på den tiden var det inte vanligt med debriefing utan var och en sörjde i sin ensamhet. Dagen därpå hölls en minnesstund med en tyst minut på gården bakom brandstationen. Brandmannen lämnade hustru och två barn efter sig varav ett barn bara var ett par månader gammalt. Funderingarna kom och gick.....vad hände......kunde jag gjort något mer? på ett annat sätt? Jag insåg att jag måste vara väl förberedd i det här jobbet. När man väl står där och olyckan har hänt så måste man kuna handla rent reflexmässigt utifrån vad man lärt sig och övat in.
lördag 5 mars 2016
Det var så här det började.
Min skolgång började med nioårig grundskola följt av tvåårig Fackskola (social/språklig gren 1968-1970) samt därefter fyra år på tekniskt gymnasium (bygg- och anläggningsteknisk gren 1971-1974). Efter Fackskolan var jag tveksam på vad jag egentligen ville arbeta med i framtiden och därför så gjorde jag ett arbetsår (1970-1971) innan jag sedan startade om på tekniskt gymnasium. Jag arbetade på Skånska Cementgjuteriets (Skanskas) byggarbetsplats i Uddared, Floda. Mina arbetsuppgifter bestod av utsättning av husgrunder, lantmäteriuppgifter och rena grovarbetaruppgifter. Jag trivdes bra och kände att jag ville utbilda mig för ett yrke i denna bransch och sökte därför till tekniskt gymnasium. Inte visste jag då att denna utbildning la grunden för det som senare blev min yrkesinriktning inom räddningstjänsten, för utan den hade jag aldrig kommit in på Brandingenjörsutbildningen 13 år senare. Efter gymnasiet gjorde jag lumpen på T2 (Kungliga Göta Trängregemente) i Skövde som sjukvårdare, inte för att jag ville utan därför att det var något de flesta killar gjorde på den tiden. Det ansågs som fostrande och jag hade ett bra år i Skövde där jag lärde känna många trevliga killar bl.a Stefan Sundell som jag träffat tidigare i olika sammanhang.
Under min gymnasietid fick jag våren 1973 en förfrågan om att arbeta på brandkåren i Alingsås som semestervikarie. Det var min vän Bosse Ekdahl som ringde och frågade mig och det var ingen tvekan från min sida att tacka ja till ett spännande sommarjobb där man arbetade ett dygn och var ledig i tre dygn. Detta vikariat skulle komma att bli starten på en 42-årig yrkeskarriär inom brandkåren eller räddningstjänsten som det kom att kallas 1986.
Under min gymnasietid fick jag våren 1973 en förfrågan om att arbeta på brandkåren i Alingsås som semestervikarie. Det var min vän Bosse Ekdahl som ringde och frågade mig och det var ingen tvekan från min sida att tacka ja till ett spännande sommarjobb där man arbetade ett dygn och var ledig i tre dygn. Detta vikariat skulle komma att bli starten på en 42-årig yrkeskarriär inom brandkåren eller räddningstjänsten som det kom att kallas 1986.
Ett intressant arbetsliv
Årsskiftet 2015/2016 slutade jag min tjänst som Förbundschef i Norra Älvsborgs Räddningstjänstförbund och därmed även mitt officiella arbetsliv. Det skedde under speciella omständigheter och jag ska berätta lite om detta varvat med tillbakablickar från min resa, under rubriken, mitt yrkesliv, i denna blog.
torsdag 3 mars 2016
Ledarskap inom Räddningstjänsten
Fick idag trevligt besök av Ulrika Jansson, Karlstads universitet, som har ett uppdragas MSB att göra en "fallstudie" omkring ledarskapet inom räddningstjänsten. Ulrika kommer att göra en fallstudie på Räddningstjänsten Storgöteborg och har en referensgrupp för avstämning av sitt löpande arbete. Av någon anledning så ville Ulrika starta upp sitt arbete genom att träffa mig för att höra min berättelse om vad som hänt mig under det senaste halvåret och hur jag ser på dessa frågor. Det var en ära för mig att få delta och det känns skönt att-utöver det brev jag skickat till politikerna i medlemskommunernas KS- få lämna min berättelse till någon som har en förmåga att kritiskt och sakligt bedöma min berättelse på ett professionellt sätt.
Vi hade en trevlig och intressant eftermiddag i vårt uterum där vi bollade många intressanta tankar och idéer. En del intressant framtidstankar kom på tal och det ska bli spännande att se om det blir något förverkligande eller om de fortsätter att vara just tankar. Självklart fikade vi och njöt av kaffe med wienerbröd och ett glas pressad apelsinjuice.
onsdag 24 februari 2016
Gubbröra
Idag är det onsdag och det innebär traditionsenlig "Gubbröra" för alla gubbar i bygden som vill och kan. Vi träffas kl 09.00 på gymmet i Loo och värmer upp en timme inför biljardmatchen som flyter på mellan 10.00 och 11.00. Klockan 11.00-12.00 är det fika 
på Däckstället i Loo där Lennart Benkel dukat fram gott fikabröd. Fullt upp alltså.
Vissa gånger gör vi avsteg i form av en utflykt eller liknande och idag var en sån dag. Efter biljarden åkte vi i bilar till Ljurhalla och det Missionshistoriska muséet som församlingarna i bygden förvaltar med den äran. Vi startade med god fika som förberetts av Birger Gustavsson och därefter följde en historisk tillbakablick om muséet, framförd av X3 Vårhall. Vi tittade runt på alla historiska föremål, från musikinstrument av olika slag till skrivmaskiner, böcker m.m. Där fanns bl.a ett stort träkar som använts i samband med den omfattande hembränning som ägt rum i bygden längre tillbaka i tiden, en hembränning som gav inkomster åt vissa men som samtidigt ledde till mycket tragik och som ledde till en omfattande väckelse i bygden. Inget ont som inte har något gott med sig.
Vi åkte vidare till Tångahallen i Vårgårda där vi utkämpade en nervpirrande tävling i bowling. Vi var uppdelade i tre lag med fyra tävlande i varje lag och det är väl onödigt att säga vilket lag som vann. Vill ju inte verka skrytsam. Grattis dock till Mats som vann den individuella matchen.
Hungriga efter bowlingtävlingen åt vi sen lunch tillsammans och den panerade torsken smakade gott tillsammans med sallad, ris och remouladsås. En kopp kaffe på Däckstället i Loo avrundade en mycket trevlig dag.
söndag 21 februari 2016
Skidvecka i Italien.
Vintern kom av sig hemma i Sverige och det blev aldrig någon hållbar isväg till Loholmen. Som tur var hade vi redan i höstas bokat in oss på Leidex resa till Italienska Val di fiemme och skidorten Moena. Det gav oss vinter och miljöombyte i imponerande natur. Det var 7 år sedan vi senast var med på denna resa men tekniken fanns där och behövde bara fräschas upp lite.Vi har precis kommit hem ifrån Moena och en underbar vecka med skidåkning utöver det vanliga, god mat och trevlig gemenskap i goda vänners lag. Två dagar med strålande sol har gett ansiktet en lite brunare nyans och vi känner oss styrkta till både kropp och själ. Bussresan har gått utan problem och vi har även klarat av den intensiva skidåkningen utan bestående men. Det är märkligt detta med skidåkning, hur det å ena sidan kan vara alldeles underbart under soliga och lugna väderleksförhållanden och vansinnigt tråkigt när solen gått i moln och sikten skyms av täta moln. Det kanske är en bild av livet i stort och något man får lära sig hantera.
USA och Ryssland har kommit överens om vapenvila i Syrien fr o m 27/2 och överenskommelsen kommer om allt går väl att omfatta alla stridande parter förutom IS, en part som inte är intresserad av en utveckling i fredens tecken. Hoppas verkligen, för Syriens folk, att freden blir verklighet och att många flyktingar kan återvända till sitt hemland och en omfattande återuppbyggnad av det som en gång var deras hemland. Världen behöver inga fler krig men den giriga maktens företrädare verkar tro att krig är en garanti och en förutsättning för fred och oberoende.
fredag 15 januari 2016
Ulf Erenmalm var på besök på f.m och besöket värmde gott samtidigt som vi fick en del praktiska saker gjorda. Gammal vänskap rostar aldrig. Ulf gillar inte fruktkakor men svepte men glädje i sig min fruktsmoothie, några hembakta pepparkakor, en sportkaka med Munsökorv och lite kaffe.
Skandalen runt Kommunal präglar dagens nyheter och det handlar om fackets utsvävningar som efter Aftonbladets avslöjande visar upp en flora av tveksamma och direkt olämpliga företeelser som medlemmarna betalat för och som inte gynnar någon annan än fackets egna ledning och en pinsamt berörd utrikesminister. Det känns märkligt att det var denna organisation som för några månader sedan krävde min avgång, med motivet bristande förtroende. Hmmm.......
Nu i helgen åker granen ut och det sista av julens dekorationer plockas ner i sina kartonger i väntan på julen 2016.
lördag 2 januari 2016
Gott Nytt År 2016 - nästa steg.
Nyårsafton inleddes med GP's storartade fyrverkeri i Göteborg och sedan firade vi in det nya året tillsammans med Kjell o Christina Jonsson. Igår kväll gästade vi Ingemar o Marita Svennered tillsammans med Bengt o Marianne Olausson och ikväll är vi bjudna till våra grannar, Björn o Marianne Sultan. Fest, hela tiden ..........
Det var 5 år sedan jag senast skrev i denna blogg och det har hänt mycket under de 5 åren. Nu loggar jag in igen och gör ett försök att spegla vardagen som den ter sig, Steg för steg.
Vid årsskiftet upphörde min anställning som Förbundschef i NÄRF och livet går in i en helt ny fas. Efter 42 år inom räddningstjänsten får jag för första gången fundera över vad jag ska ägna mina dagar åt. Spännande.....
Det är - än så länge - en helt vanlig svensk vinter, minimalt med snö och ett par minusgrader. Vi (Eva och jag) har varit ute på en halvtimmes promenad o det var ruggigt värre. .
Det var 5 år sedan jag senast skrev i denna blogg och det har hänt mycket under de 5 åren. Nu loggar jag in igen och gör ett försök att spegla vardagen som den ter sig, Steg för steg.
Vid årsskiftet upphörde min anställning som Förbundschef i NÄRF och livet går in i en helt ny fas. Efter 42 år inom räddningstjänsten får jag för första gången fundera över vad jag ska ägna mina dagar åt. Spännande.....
Det är - än så länge - en helt vanlig svensk vinter, minimalt med snö och ett par minusgrader. Vi (Eva och jag) har varit ute på en halvtimmes promenad o det var ruggigt värre. .
Får se vad framtiden för med sig men just nu ska jag bara koppla av, promenera, läsa, lyssna på musik och ägna mig åt praktiska göromål kopplade till hemmet. Kanske lära känna nya människor på ett annat sätt, nu när tiden finns. Jag ska försöka dokumentera lite i denna blogg, om inte annat för att själv komma ihåg vad som hände och hur jag tänkte om det som hände.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
